Lämmelsafari i Jämtland

Kan bara säga en enda sak. Fantastiskt! Resan har verkligen varit något alldeles, alldeles extra. Över alla våra förväntningar. Denna bild säger allt.

Storulvån – Sylarna (16 km)

Redan på vägen upp mot Storulvåns fjällstation mötte vi vår första, men definitvt inte sista, ren.

Landade vid Storulvån med vardera 17 kg i ryggsäckarna. Kan lova er att det var ett "uff" som slapp ut när säcken slängdes upp på ryggen.

Naturreservat #...? Vi har gått över 52 st i år och behöver nya mål. Vålådalen är helt klart ett av de absolut vackraste! Bra att veta när man vistas i Vålådalen med omnejd.


Eftersom vi kom fram tidigare än planerat valde vi att börja vandringen redan dag ett. Första 3km från Storulvån funderade vi på vad vi gett oss in på. Stigen steg hyfsat brant och var grymt stenig; ”ska det vara såhär i 16 km?”. Icke, direkt efter en hängbro försvann stenigheten och det blev betydligt mer lättvandrat. Skönt för oss newbees. 🙂 Där vid hängbron sov vi vår första natt till ljudet av regn mot tältduken, mysigt som sjutton.

Vi är redo och vi är förväntansfulla!

Första riktiga vandringsdagen bjöd på vandrarvänligt väder; lätt duggregn i början för att sedan bara bli klarare och klarare. Leden var verkligen ordentligt markerad och upptrampad, fyrfiligt som någon skrev, så det var lätt att hitta. Oavsett fyrfiligheten var det fantastiska vyer.

Nedanför Sylarna, närmare bestämt 3 km nedanför, fanns en urmysig jokk där vi och hundarna svalkade oss inför stigningen uppåt mot fjällstationen. Vi såg den och tänkte, ja, det är väl en 20 minuter bort...

Korp. Såg även flera fjällvråkar, men fick ingen på bild.

...men tji fick vi. Vet inte om det tog en eller två timmar – överlag så valde vi att njuta så mycket som möjligt av omgivningarna istället för att stressa på – men de där 3 km var inte något vi gjorde på 20 min. Väl uppe vid Sylarnas fjällstation tog vi kompispaketet (två öl och två påsar chips), satte oss på baksidan i solskenet tillsammans med hundarna och bara njöt av livet!

Hela truppen samlad. När får vi egentligen krubb? Vet du hur mycket fjällen suger?

Vi satte upp tältet en bit från fjällstationen precis intill en Jokk, sådär så att den rann på två sidor om tältet. Vattnet kluckade och det var... bara fantastiskt (har jag skrivit det förr?). Hundarna slukade snabbt sin mat och ja, det gjorde definitivt vi också. Tortellini och korv har aldrig smakat så gott förr.

Lotta lovade att lämmlarna skulle vara som popcorn och hon hade helt rätt! Var vi än steg eller såg poppade det upp en liten kamikaze-lämmel. Piraya var totaltokig i dem medan de andra tre tog dem med ro "kolla, de piper och springer – vad gulliga bollar <3" Piraya var mer, som vanligt: "mat, mat, maten springer omkring – hurra jag har kommit till himlen!!!" Sötare små hårbollar är svåra att hitta! Just denna bodde precis utanför vårt tält, men ja, den flyttade/flydde lite högre upp när den insåg att vi tänkt stanna över natten.

Sylarna – Blåhammaren (19 km, oj det blev visst lite mer…)

Dagen därpå var planen att gå mot Blåhammaren. Vi kikade på kartan och för att göra vår tur lite mer unik valde vi att "gena" ett par kilometer istället för att följa leden. Rakt ut på fjället. Rakt mot regnbågens slut. Precis så som vi alltid gör när vi är ute på äventyr – varför följa strömmen?

När man går off-track (är det bara jag som använder det ordet?) får man vara beredd på det mesta; t ex strömmande vatten som man måste ta sig över, om man inte vill in i Norge förstås. Observera de uppvikta byxorna, det var strålande solsken!

Efter att ha följt jokken en bra(!) bit nedströms hittade vi ett ställe vi kunde vada över. Det var bara att snöra av sig skorna, hänga dem runt halsen och hoppa i. Här någonstans visade jag hur mycket jag älskar mina mindre rovdjur. Medan de större skuttade i och ur vattnet, de var totalt lyriska över att även primaterna hoppade i, var inte Pirri och Tigra lika översvallande lyriska. Dessutom var det grymt strömt för två trekiloshundar. Sagt och gjort, tog den första under armen och vadade över för att sedan vada tillbaka för att hämta den andra. Detta gjorde jag i tre jokkar på rad. Mina fötter var knallröda, men tack vare det fina vädret frös vi inte ett dugg. Söker man äventyr blir det äventyr, och vi tyckte det var ett grymt uppskattat tillägg. Kan tillägga att vi älskade staven!

Efter att ha vadat över struntade vi i skorna ett tag. Det var skönt att klafsa omkring i myrarna, mossan och gräset – fötterna fick andas och vi slapp ta på och av skorna. Även om det blev en grym omväg, och det stundtals var jobbig terräng, tycker vi absolut att denna del var den bästa på hela vandringen. Vi mötte inte en kotte på flera timmar och fick se mycket mer av naturen och djurlivet än vad vi fått se upp på leden.

Vanlig groda...?

Vilka är vi?

Rätt svar: fjällripa! Det lät om att dom satt en groda i halsen. Vi fick även se dalripa längre upp i dalen. Såg dem tack vare Ozz. Vi funderade på varför hon stirrade så intensivt på stenarna. Plötsligt rörde sig en sten och en annan flög i väg...

Hjortron överallt (sorry mamma, men jag tycker inte om dem... inte Simon heller...)

Pointer? Ozz pekar på en lämmel.

Ett par kilometer från Blåhammarens fjällstation tog vi en sista paus efter många timmar till fots. Här var vi helt slut och hade totalt gett upp idén om att hinna till trerättersmiddagen, men fram hade vi bestämt att komma och vi gick sista biten på ren vilja. Väl framme åt vi Real turmat, som är bland det godaste jag ätit i torrmatsväg. Sedan smakade det såklart extra gott en kväll som denna.

Vilodag

Vi vilade nästkommande dag uppe på Blåhammaren och bara var. Spelade kort, kikade på utsikten och åt den berömda trerättersmenyn som var precis lika god som utlovat. Vi åt och åt och åt och åt och... åt... Perfekt vilodag!

Medan vi åt bildade hundarna en hög i hallen. Många av dem vi mötte, både på leden och på stationen, var imponerade av att de kom så bra överens och såklart över att de små gått så långt: "klarar verkligen de små det, eller har ni burit dem hela vägen?". Kan lova att pappisarna är betydligt tuffare än vad de ser ut och har kanonkondis. De njöt lika mycket som vi. Våra älskade hundar är det bästa som finns <3. Finns inget bättre än att krypa ner i sovsäcken och sedan öppna upp för att de små skall krypa ner – vem behöver värmedynor? Sedan kom snart Ozz till mig och Charlie till Simon, de vill ligga nära de också. Sedan ligger vi där allihop intill varandra och snusar.

Blåhammaren – Storulvån (12 km)

Efter de två första turerna kändes denna bit som rena söndagsutflykten. Mörka moln låg i fjärran – det hade stormat hårt hela natten och vi var glada att vi köpte nytt tält som tålde stormen, nu blev det bara mysigt att lyssna när regnet slog tillsammans med vinden mot tältduken, men på oss sken solen under hela vägen hem. Med lättare packning och nästan beredd led utan stigningar blev det ett skönt avslut på vår fantastiska fjällvandring.

Summa summarum: åk! Åk iväg innan det är för sent. Säg inte "en dag skall jag fjällvandra", ta hunden/hundarna och åk nästa augusti (vi var helt myggfria). Ni kommer inte att ångra er. Det är en av de bästa resor vi har gjort. Bästa? ja, till och med det. Göra om det? Oh ja! Sedan är frågan bara var. Några förslag från er?

Advertisements

11 thoughts on “Lämmelsafari i Jämtland

  1. Underbara bilder och så härligt ni verkar ha haft det, blir riktigt inspirerad och måste nog planera för en liknande utflykt 😉

  2. i år blev vår fjällvandring inte som vi tänkt oss, bara regn och dimma. Fick ligga i sovsäcken i 3 dagar och vänta på bättre väder. Blev hämtade i helikopter till Kvikjokks fjällstation. Låg väntan, först ganska oroligt innan vi fick kontakt med 112 och Lapplandsflyg. Det är inte ofta som man har mobiltäckning i fjällen. Men vi har aldrig varit med om liknande under våra mer än 20 år som vi fjällvandrat.

  3. Åh vad härligt! Vi fjällade ju för några år sen, med bil o vandrade bara små dagturer. Kanske nåt att göra om… Fast jag är rädd att gamla Signe inte hänger med längre…. 😦

  4. Åh, jag säger till Pascal just nu att vi måste vandra nästa år!! När axeln läkt ihop osv 😛 Ni verkar ha haft det helt underbart!!

  5. Nina: tycker jag absolut att ni ska 🙂
    Ewa: Oj! Kan tänka mg att det kan bli knas med vädret eftersom det slår om så fort. Det skulle ju egentligen ha regnat i Jämtland, men vi slapp det under dagarna, och på nätterna är det ju bara mysigt…
    Hedvig: do it! MEN, du måste vara bra i axeln, för det kommer att göra ont 😉 Eller så gör du som paret vi tog följe med bitvis: hon bar 11kg och han bar 25kg, go Pascal!
    Åsa: men Signe kanske kan vara på PRO-kollo under tiden 🙂 Kaia vill såklart göra en Tiger och ligga på ryggsäcken och njuta av livet.

  6. Ser SUPERHÄRLIGT ut!! 🙂 Har ju vår vinterfjälltur färskt i minnet och blir nu ÄNNU mer sugen på att ta med mig Henke & hundarna ut och fjällvandra!! Är det alltså augusti som är bästa månaden att ge sig ut? 🙂 Skönt att ni slapp mygg!

  7. Amazing! Vilken inspiration ni är 🙂 Har alltid drömt om att fjällvandra.. Har faktiskt dagdrömt och fantiserat så mycket om det så ibland känns det som om jag varit där 😀

  8. Ping: A shoe thing « Team Propiraya

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s