Lucka #7 Carro vs Anja

Två idrottsutövare som jag tycker om att både läsa om, lyssna och titta på är Carolina Klüft och Anja Pärson. Två helt skiljda idrottsprofiler som jag tycker speglar två olika idrottstänk och sätt att tackla press.

Titta på dessa två olika klipp:

Carolina Klüft – Carro berättar i intervjun hur hon under alla år bibehållit glädjen i idrotten och att främsta fokuset alltid har legat i att ha roligt. Resultaten har kommit som en bonus, glädjen är det viktiga!

Anja Pärsson – Tyvärr finns inte den grymma dokumentären ”I huvudet på Anja Pärson” kvar, men ni som sett det vet vad jag menar när hon i intervjun berättar om hur hon taggade på att gå ut i media och meddela att i nästa OS, då skulle hon minsann ta så och så många medaljer. Folk omkring henne skakade på huvudet och försökte lugna henne, så kaxig kan du inte va. Men det var vad Anja taggade på, och det var också så att hon tog sina medaljer!

  • I vilken av dem känner du igen dig i?
  • Är det någon nackdel/fördel att tillhöra endera tänket?
  • Finns det några rätt och fel tycker du?

Framförallt tycker jag att det visar att vinnarmentaliteten kan se olika ut. Vi är alla unika och målet är att hitta den mentalitet som Du själv presterar bäst under.

Hur ser din vinnarmentalitet ut?

Advertisements

12 thoughts on “Lucka #7 Carro vs Anja

  1. Ha, ha, jag vet vem jag är som! Att jag har roligt när jag gör det jag gör är ju liksom underförstått. Annars skulle jag inte göra just det. Och de som läser min blogg skakar sannerligen sina huvuden ibland. Så mitt svar blir att jag är som Anja. Det känns lovande!

  2. Kul att lyssna på båda idrottsstjärnorna! Jag är nog mest Carolina tror jag, speciellt den biten där hon säger att hon inte haft så klara resultatmål, utan mer försökt se till att göra sitt bästa i alla sammanhang. Resultatmål känns lite diffust för mig eftersom de är beroende av hur andra presterar – vilket man ju aldrig kan påverka.

    Intressant att läsa din blogg. Är det ok att jag länkar den från min sida nästa gång jag bloggar? Jag tycker det här med vår mentala inställning är så himla viktigt, och borde lyftas fram MYCKET mer i hundvärlden!!!

  3. Jag har haft jättesvårt att både tycka det är kul och att tro på mig själv. Jag har haft viljan att tävla för att ha något att träna för. MEN! Ju mer jag tävlat desto roligare blir det och numer är jag nog en blandning av de två. Jag tävlar för att det är kul men sätter upp mål för att hålla träningsglädjen uppe. I år har Kezo (och jag??) varit så duktig att jag vågat säga att det här loppet siktar jag på att nolla! Sen vet jag att vår placering beror på hur många snabba hundar som nollar så för vår egen skull har jag slutat sikta mot resultat. Nollar vi och loppet är som jag tänkt mig, då har vi vunnit vår seger och det är det viktigaste för oss!

  4. Åh, jeg er liksom ikke som noen av dem. Selv om jeg gjerne skulle vært som begge. Aller mest Carro, kanskje. Etter at jeg begynte å virkelig satse på agility, har noe av gleden ved det hele fått lide. Dumt, men vanskelig å fikse!

  5. Jag tycker inte att det finns nåt rätt eller fel! Som du skriver så blir ju olika människor taggade på olika sätt, då måste de få gå efter det (så länge de inte sårar eller skadar nån annan). Tänkte på det här nyligen då jag hamnade i en diskussion om en ung framgångsrik ryttare. Många tycker att hon är självupptagen och alltför kaxig. Jag kände då att ”hur sjutton ska hon kunna lyckas om hon inte satsar allt på sin egen träning och tror på sig själv?”. Om vi vill ha duktiga elitidrottare får vi helt enkelt acceptera att de är självupptagna och kaxiga. Jag tror att det många gånger är en förutsättning för att komma riktigt långt i en sport!

  6. Min högsta prio är att ha kul samtidigt som jag självklart vill se lite resultat av min träning med vovvarna men….resultatet är INTE placeringar på tävling utan det kan vara några saker jag blir jättenöjd med i ett lopp eller på en lydnadstävling eller i ett vallpass.

    Sen är det här med personlig attityd väldigt svårdefinierat. Vad man vill inom sig är liksom inte alltid det man säger/visar utåt…

    Attityder kan också ofta förändras…..att en ”ödmjukhet” alltför lätt kan övergå till ”överlägsenhet” är väl ibland tyvärr en del framgångens pris….

    Summasummarum tycker jag båda ”tänken” är rätt bara man har en schysst attityd till sina medtävlare 🙂

    Voffs

  7. Den presentationen var riktigt tankeväckande. Själv har jag inte kommit i kontakt med denna teori tidigare… vill läsa mer!

    Min egen spontana tanke, efter att ha sett den, är att det måste väl bero på vem jag är och vad som passar mig? (vilket kan vara nog så svårt att veta…)

    Stefan Holm (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=245372&printerfriendly=true) köpte ju en tröja inför sitt OS guld, som iofs bara hans far/tränar kände till – men inte vi i publiken, som ju blev överraskade när han drog fram tröjan efter guldet var i hamn.

    Mål i tystnad? Eller kan det vara så att det beror på vilka man säger sitt mål till?
    De man litar på kommer att stödja och pusha en positivt medan andra folk kommer skaka på huvudet och tycka att du tar dig vatten över huvudet.

    I Anjas fall så peppas hon ju uppenbart av de där huvudskakningarna, och då är det ju pushande att tala högt.

    Viktigast, tycker jag, när man pratar om mål är inte att säga dom högt för världen, däremot(!!!) säga dem högt för sig själv, skriva ner dem och tro på dem! 🙂 Ink it, don’t think it.

    PDF:en längst upp går till en studie som kan vara intressant att läsa: http://scholar.google.se/scholar?hl=sv&q=mahler+1933+goal&btnG=S%C3%B6k&as_ylo=&as_vis=0

  8. Btw, TACK för allas väldigt intressanta kommentarer!

    Jag vill bara ha en kväll och sitta och prata och diskutera mer om detta ämne, med utgång av det ni har skrivit! Så jäkla intressant ämne i sig, och när jag ser dessa personligheter samtidigt ställs jag av det faktum att vi alla är individer!

  9. Personligen så vill jag inte tala om för alla vad jag vill uppnå då jag inte alls sporras av det utan bara tycker det är jobbigt. Tror det handlar till viss del om självförtroende, och till viss del det faktum att jag är lite av en ”ensamvarg” och föredrar att hålla mig till den lilla vänskapskrets jag känner väl och litar på. För mig kan det bli för stor press om jag berättar för hela världen och då lägger jag av i stället för jobba hårdare. Så personligen så tror jag på att berätta för mina närmaste och sen jobba enbart mot mina egna mål. Är också helt klart en Carolina, jag kör agility för att det är roligt att jobba med min hund och vinner jag ser jag det mer som en bonus än ett måste! Kanske inte världens vinnarskalle då men jag är nöjd och det funkar för mig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s