Katter är i träd #14 och tankar om uppbyggnad

Ozeloter klättrar gärna

En sväng förbi det hängande trädet vid Bergianska med vallhundarna blev det för Simon ikväll. Själv har jag faktiskt varit på en yttepyttepromenad i skalmantempo idag – nästan 1 km tror jag att det blev (glömde runkeepern). Wohoo!!

Just nu funderar jag en del på hur jag skall bygga upp mig själv igen, ja, så snart jag är frisk igen alltså. Börjar så smått, såklart, planera redan nu för att vara redo vid klartecken. Hade ju en läkare som fnyste åt mig för två veckor sedan och tyckte jag gott kunde börja träna igen trots att jag sa att jag inte mådde helt bra. ”Det kommer göra dig frisk igen”.

Innan jag får en MASSA kommentarer om ”ta det lugnt, du måste varva ner! Tänk inte ens tanken”*scary scary* och liknande vill jag bara skriva att 1) jag tog det lugnt (oavsett vad en del verkar tro 🙂 ) och 2) lugna ner er, jag skall ta det lungt. Därför jag skriver och planerar om det juh!

Hur som helst, började väldigt enkelt med 1-2km per promenad, vi snackar lugna promenader – läkaren sa att upp till 3 km var helt OK! Hur det slutade vet vi ju… feber och återfall. Önskar att jag fick ett program att följa för bra uppbyggnad när jag känner mig bra, precis som Piggelina-Anna, som håller på att komma tillbaka efter att ha fått löparknä.

Jag tycker verkligen om att följa scheman och listor. Trivs med rutiner. Just nu (ja, jag vet, NU skall jag ta det lugnt, men när jag är frisk igen…) vet jag inte vad jag vågar göra eller börja, än mindre vad jag bör eller inte bör göra. Samtidigt vill jag tänka framåt!

Använd känslan!” kommer säkert flera föreslå. Problemet är att jag är en endorfinjunkie när det gäller träning, och tillika en maskin, jag sänker huvudet och kör – jag känner inte efter. När jag rullar, då rullar jag. Har jag ett mål, ja då springer jag. På tävling väldigt effektivt, men mindre bra i dessa sammanhang. Får lära mig känna efter helt enkelt…

Ni som haft en långdragen virusinfektion, har ni några tips?

4 thoughts on “Katter är i träd #14 och tankar om uppbyggnad

  1. Jag hade ju min blodförgiftning i somras (förutom det kroniska) och slog på hårt när jag kom hem igen, gick 7km-1mil i rask takt ett par dar och det var ju som att be om att krascha direkt. En utarbetad kropp är som att ställa dörren vidöppen för infektioner, sen är det ju svårt att hitta gränsen. Använd en del av återhämtningstiden till att ”lyssna” på din kropp, vad säger den varje dag, hur känns den i olika tillstånd? Hela kroppen, från kropp till tå, Jag tror att du då dessutom känner snabbt när din kropp är redo att ta sig vidare i träningen.
    För mig har det blivit livsviktigt då jag hinner varva ned innan jag kört kroppen så hårt att det inte finns nån återvändo.

  2. Ja, ingen jättekonkret plan kanske meen. Som du redan själv planerat – börja lugnt och öka sakta. Ha alltid en dag emellan i början som du bara vilar – så du kan utvärdera effekten från dagen före innan du kör vidare… – så undviker du lättare eventuella bakslag. Gick det bra och du känner dig starkare kan du öka mer och mer. Börja väl påklädd med mössa (det brukar du ju ha). Sakta korta promenader i naturen…. går det bra kan du sedan öka tempo och sträcka mer och mer 🙂

  3. å, verkligen svårt att lära sig lyssna på sin kropp.. det kämpar jag med varje dag nu.. kroppen och psyket hänger verkligen ihop, och med eller utan sjukdom så tror jag det händer något när man inte alls lyssnar på kroppen, då sätter den in nåt galet som ska få en att lyssna.. så verkar det iaf för mig.. jag har dock inga förslag.. även om jag inte har virus i kroppen så känner jag precis som dig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s