It is not how you feel on a good day. It is how you feel when your entire body is telling you to quit and you find a way to keep going.
Kände mig pigg i söndags. Fräsch. Tog med mig Djungelkatten till Lilla Skuggan vid 18-tiden, drog på oss utrustningen (läs löpskor) och påbörjade dagens mål: Brunnsviken runt. Tänkte att jag var smart som parkerade vid Lilla Skuggan, så fick det bli lite längre än bara runt sjön (lätt att vara kaxig innan).
Efter 6 km började det mentala kriget. Försökte verkligen tänka mitt mantra ”I’m the machine”, men… mentaliteten var inte direkt på topp. Köpte en Loka och lät Ozz svalka sig i vattnet. Sedan fortsatte löpningen, fick D R A mig själv runt, eller jag och jag, det var världens bästa Djungelkatt som drog mig runt. Strax framför, svansen på topp och med ett stort leende såg hon ut att säga: ”wohoo, livet är underbart när jag springer med morsan, kom igen!”
Bara att bita ihop och dunka huvudet, tänka på vilken ynnest det är att ändå kunna fortsätta. Njuta av vinden, vattnet … värmen(!). Efter en evighet och 15 km senare var vi tillbaka till bilen. Musklerna & benen pigga (ingen träningsvärk dagen efter), men mitt inre tomt. High five:ade Ozz – kände mig nöjd. Vi hade gjort det. Oavsett hur kassa vi kände oss, eller jag kände mig – Ozz är en ständig nyponros – så kämpade vi på.
Igår belönade jag mig själv med att åka och köpa en våtdräkt, som skall invigas efter agilityträningen ikväll. Så det så!
Team Propiraya 