Ångaloppet*2: we are the machines!

ångaloppetÄNTLIGEN får jag blogga om en av årets absolut roligaste helger! Det var väldigt länge sedan jag skrattat så mycket och känt sådan eufori…

Det hela började för sex veckor sedan då Jessicka och jag chattade om eventuella simtävlingar att ställa upp i. Slutade med att vi anmälde till swimrun-tävlingen Ångaloppet Sprint (9 km löpning och 1 km simning). Vi hade velat starta den ”riktiga” men platserna var slut. Träningen påbörjades för laget ”Bananis bönor”.

Torsdagen samma vecka som loppet skulle köras simmar jag med Elin. Även Jonas var med och efter Elin och jag simmat  Almenäsudden fram och tillbaka började vi tre snacka om Ångaloppet  (2 mil löpning och 2 km simning), hur synd det var att det inte blivit den långa sträckan och plötsligt hette det ”Klart att ni två skall vara med i Ångaloppet!!” Sagt och gjort, plötsligt var laget ”Colting Coaching” efteranmält. Bara sådär.

Men ett lopp och en dag i taget.

Lördag: Ångaloppet sprint

Starten var kl.16, men utanför Nyköping så det blev att vi åkte innan lunch. Väl framme gick det undan och snart stod vi på startlinjen, PANG! Alltså… vad kan jag säga. Terrängen skrek EM!! (och Jo) Det är off track, det är klippor, det är gyttja och näckrosor. Det är helt enkelt fullkomligt underbart!

Avverkade och ostädade kalhyggen där det gällde att hoppa från stock till stock. Kom till ett dike, jag hinner tänka ”tss… vem hoppar när man kan springa igenom!?” när det visar sig att det är ett meterdjupt gyttje/kobajsdike… gick ner till midjan i skiten. Mysigt. Men vad sjutton, vi simmade ju mellan varven så det mesta var snart borta. Det mesta… Vidare, näckrosor som fastnade runt våra armar och ben. Kan meddela att besvikelsen var enorm när det visade sig att bräckt vatten smakar just bräckt, dvs osalt… hade sett fram emot sjukt salt västkustvatten. Kunde räknat ut det själv, men… i alla fall!

Off-track är det bästa som finns.

Kvällen blev helt klart lyckad och Jessicka och jag hade roligt! Kom i mål på 1h 55 min.

Söndag: Ångaloppet

Till saken hör att Elin är min barndomsvän, från dagis. Vilket gör det här loppet/dagen speciell för min del. Vi snackar 5 år gamla när vi började leka med plasthundar och tittade på Silver Fang. Började på ridskolan tillsammans för att sedan i tjogoårsåldern skaffa egna hundar… börja tävla agility. Att få springa det här loppet med Elin var som att ”komma hem” – som att köra Piraya på agilitybanan. Flow. Det klaffade. Som F-N.

Vi körde upp tillsammans med Josef och Jani (Jani, som för övrigt blev en IronMan igår, så sjukt jäkla imponerande!! GRATTIS!!) som också fått efteranmäla. Stämningen i bilen var urskön. Allt vi pratade om passar inte i bloggen… men, stress kan nog få en att prata om det mesta. Ångest är ångest. Jaa… förväntan darrade i luften.

Framme fixade och donade vi snabbt. Vi hade inte så mycket tid fram till start om vi uttrycker det milt – om nu någon är uppmärksam märker ni att jag åkte fram och tillbaka till Nyköping från Borås två dagar i rad, där vi var hemma 23 lördagskväll och åkte 6.45 söndagmorgon. Men jag tycker att resa med ”laget” betyder mycket för stämningen, och köra/åka bil är ju en av mina hobbys. Valet att åka emellan mot att hitta boende var lätt. Sova kunde jag göra på måndagen.

PANG! Starten gick och iväg for vi. Växlade att dra. I simningen flög vi i och varenda gång vi nådde andra sidan var vi där samtidigt. Coolt! Synkat.

Havssträckan var längre denna dag, såklart, och det var vissa klippor som var helt galet hala och… ja, galet att både ta sig upp och ner (älskar för övrigt mina Inov-8 – kände mig som en gecko som kilade fram, smack satt jag fast i underlaget. Perfekta och lätta att simma med). Väl i vattnet var det en naturfilm som utspelade sig under ytan. Förstå vad häftigt med klart vatten där algskogarna svajar under en. Vi snackar en naturupplevelse utöver det vanliga.

Under loppet skrattade vi mycket och… ja, pratade (bubblade…) om hur sjukt jäkla roligt vi hade, hur underbart det var att få köra järnet i skogen och hur galet detta måste tes för den oinvigde. Några killar som vi skuttade(…) förbi flämtade ”hur orkar ni” – skrattande svarade vi

Cause we are the machines!

Vi snackar synergieffekt när den är som allra störst.

Den här filmen togs när det var 3km kvar… vi var lyriska och ville aldrig att loppet skulle ta slut. 

Väl i mål kunde jag knappt gå, mina höftböjare var helt kaputt. Shit vad ont det gjorde den sista kilometern, men… då ropade Elin uppmuntrande

Det ska göra ont Eva! Du ska inte kunna stå när vi kommer i mål.

Det ska göra O N T!

Hur gick det då? Vi körde hårt och hamnade på 4:e plats på tiden 3h 11 min. För grabbarna gick det också undan (2h 50 min) och om stämningen var bra upp var den ännu högre hem.

Vet ni vad mer… min vinnarinstinkt vaknade till liv. Skall ta det i ett annat inlägg. Men denna helg var precis vad jag behövde just nu.

Sitter med ett stort leende nu – tror att det lyser igenom bilderna och orden

4 thoughts on “Ångaloppet*2: we are the machines!

  1. Ping: Barmarks SM 2013: dag 3 ”The story” | Team Propiraya

  2. Ping: Finalloppet, 19 km | Team Propiraya

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s