Just nu på mitt Facebook-flöde florerar denna bild. Bilden fick mig att haja till, eftersom jag själv haft erfarenhet av liknande kommentarer. Fast i egenskap av:
SPORTTJEJ/IDROTTSKVINNA
Vet knappt var jag skall börja, men brukligt bör vara att lista ett par av de kommentarer jag fått mig tilldelad:
- När skall du sluta leka?
- Det är ju inte som att det är idrott du håller på med?
- Måste du träna så mycket?
- När skall du skaffa ett riktigt liv?
- Inte som att du tjänar några pengar på det du gör…
Bara att skriva ner detta gör att pulsen går upp – mina vänner vet att detta har varit ett ämne som i många år fått mig att gå in i diskussion.
Jag började tidigt med ridning och har spenderat åtskilliga timmar i stallet och på tävlingsbanorna. Senare blev det agilityn som tog över och även där pratar vi timmar av träning och tävling. För att inte tala om alla restimmar. Nu har jag börjat nosa på triathlon och aquathlon, och även där kan vi prata om timmar i bassängen, cykel- och löpspåret – skönt att de flesta tävlingar än så länge varit så nära…
Har ett par förhållanden i ryggen, och i samtliga fall (…) har jag berättat hur mycket träning/tävling betyder för mig innan det har blivit seriöst. I samtliga fall har min partner först uttryckt hur häftigt det är med en brud med amibitioner och passion, en tjej som presterar på SM och VM… tills de förstår innebörden av ”att satsa”. ”Men hallåå, det är ju bara lek – inte som att det är på riktigt, förstår du va?!”
Jag har många gånger funderat över hur många gånger Zlatan har fått höra att han lägger ner för mycket tid på träning och tävlingsresor.
Ok. Zlatan tjänar miljoners miljoner. Det gör inte jag. Men det gör inte mitt intresse mindre för det. Faktum är att det bara är en bråkdel av alla utövare, oavsett idrott, som kan leva på sin idrott/intresse (är medveten att agility inte ligger under RF, men får väl luta mig mot att draget gör det, och det sysslar vi ju med också).
Jag är genuint intresserad av andras upplevelse av detta:
hur har ert ambitionsintresse hanterats av er omgivning?
Det jag vill ha sagt är, att är det viktigt för dig så är det viktigt för att du skall må bra. Vill jag satsa på VM, SM, klubbmästerskap för sjutton eller bli bättre i mina egna ögon, för att må bra, för att få utlopp för inre behov, så är det upp till mig hur betydelsefullt det är. Att jag sedan råkar vara tjej betyder inte att det jag sysslar med inte är på riktigt. För mig är min träning på riktigt. Oavsett om jag jobbar mot att starta elitallsvenskan i hoppning, VM i agility eller att köra ÖtillÖ, så är varje minut jag lägger ned på den träningen viktig, för mig. Det är på riktigt. Absolut, det är det roligaste jag vet, med det är inte bara en lek.
Det jag har upplevt är att killar inte blir lika ifrågasatta för att lägga ner tid på idrott, oavsett vilken gren de satsar på. Tell me, är det så? Eller är det bara för att jag, och fler av mina vänner, lever i en lite bubbla där det bara råkar vara så att vi blir ifrågasatta för den tid vi lägger ner på det vi brinner för?
Sidospårsanalys: Eller… kan det vara så enkelt att ”fel” personer hamnat i min kultur, min syn på livet? För om många timmar går åt till att träna så går det även åt flera övertidstimmar åt att doktorera (de som görs på arbetstid räknas ju inte…) – och det gäller samtliga mina kollegor på universitetet. Att forska är att leva. Och i den miljön är det ingen som ifrågasätter att du sitter x antal timmar på helgen och natten och skriver, läser och funderar. Oavsett om du är kvinna eller man. Kanske inte alltid varit så… men så uppelever jag det nu.
Hur är det med er som spelat sympati-fotboll (aka damfotboll)? Hur har ert utövande blivit bemött?
Kan spinna runt detta ämne länge… vill veta mer om andras erfarenheter.
Team Propiraya 