När skall du sluta leka?

Just nu på mitt Facebook-flöde florerar denna bild. Bilden fick mig att haja till, eftersom jag själv haft erfarenhet av liknande kommentarer. Fast i egenskap av:

SPORTTJEJ/IDROTTSKVINNA

Vet knappt var jag skall börja, men brukligt bör vara att lista ett par av de kommentarer jag fått mig tilldelad:

  • När skall du sluta leka?
  • Det är ju inte som att det är idrott du håller på med?
  • Måste du träna så mycket?
  • När skall du skaffa ett riktigt liv?
  • Inte som att du tjänar några pengar på det du gör…

Bara att skriva ner detta gör att pulsen går upp – mina vänner vet att detta har varit ett ämne som i många år fått mig att gå in i diskussion.

Jag började tidigt med ridning och har spenderat åtskilliga timmar i stallet och på tävlingsbanorna. Senare blev det agilityn som tog över och även där pratar vi timmar av träning och tävling. För att inte tala om alla restimmar. Nu har jag börjat nosa på triathlon och aquathlon, och även där kan vi prata om timmar i bassängen, cykel- och löpspåret – skönt att de flesta tävlingar än så länge varit så nära…

Har ett par förhållanden i ryggen, och i samtliga fall (…) har jag berättat hur mycket träning/tävling betyder för mig innan det har blivit seriöst. I samtliga fall har min partner först uttryckt hur häftigt det är med en brud med amibitioner och passion, en tjej som presterar på SM och VM… tills de förstår innebörden av ”att satsa”. ”Men hallåå, det är ju bara lek – inte som att det är på riktigt, förstår du va?!

Jag har många gånger funderat över hur många gånger Zlatan har fått höra att han lägger ner för mycket tid på träning och tävlingsresor.

Ok. Zlatan tjänar miljoners miljoner. Det gör inte jag. Men det gör inte mitt intresse mindre för det. Faktum är att det bara är en bråkdel av alla utövare, oavsett idrott, som kan leva på sin idrott/intresse (är medveten att agility inte ligger under RF, men får väl luta mig mot att draget gör det, och det sysslar vi ju med också).

Jag är genuint intresserad av andras upplevelse av detta:

hur har ert ambitionsintresse hanterats av er omgivning?

Det jag vill ha sagt är, att är det viktigt för dig så är det viktigt för att du skall må bra. Vill jag satsa på VM, SM, klubbmästerskap för sjutton eller bli bättre i mina egna ögon, för att må bra, för att få utlopp för inre behov, så är det upp till mig hur betydelsefullt det är. Att jag sedan råkar vara tjej betyder inte att det jag sysslar med inte är på riktigt. För mig är min träning på riktigt. Oavsett om jag jobbar mot att starta elitallsvenskan i hoppning, VM i agility eller att köra ÖtillÖ, så är varje minut jag lägger ned på den träningen viktig, för mig. Det är på riktigt. Absolut, det är det roligaste jag vet, med det är inte bara en lek.

Det jag har upplevt är att killar inte blir lika ifrågasatta för att lägga ner tid på idrott, oavsett vilken gren de satsar på. Tell me, är det så? Eller är det bara för att jag, och fler av mina vänner, lever i en lite bubbla där det bara råkar vara så att vi blir ifrågasatta för den tid vi lägger ner på det vi brinner för?

Sidospårsanalys: Eller… kan det vara så enkelt att ”fel” personer hamnat i min kultur, min syn på livet? För om många timmar går åt till att träna så går det även åt flera övertidstimmar åt att doktorera (de som görs på arbetstid räknas ju inte…) – och det gäller samtliga mina kollegor på universitetet. Att forska är att leva. Och i den miljön är det ingen som ifrågasätter att du sitter x antal timmar på helgen och natten och skriver, läser och funderar. Oavsett om du är kvinna eller man. Kanske inte alltid varit så… men så uppelever jag det nu.

Hur är det med er som spelat sympati-fotboll (aka damfotboll)? Hur har ert utövande blivit bemött?

Kan spinna runt detta ämne länge… vill veta mer om andras erfarenheter.

Advertisements

15 thoughts on “När skall du sluta leka?

  1. Nu är ju inte jag nån idrottsmänniska, men jag tänkte på det du skrev om att forska är att leva. Och för mig är ju allt det jag jobbar med, sånt jag gör på fritiden. Och tvärt om. Det är lika mycket jobb, livsstil och intresse.
    Jag har aldrig varit lika extrem som dig (japp, du tar verkligen i för kung och fosterland på allt du satsar på – väldigt typiskt för de med ett ordentligt tävlingssinne tror jag, och tyvärr har inte jag ett sånt! 🙂 ), men jag har gått in för det jag gör, och visst har det mötts med diverse skeptiska kommentarer. En av de vanligaste när jag spenderat väldigt mycket pengar på kamerautrustning var just: ”Kan du tjäna tillbaks pengar på det där? Annars känns det ju onödigt att lägga så mycket pengar på det.”

    I mitt fall kan jag tjäna tillbaks det och visst har jag startat företaget (som var en del av målet). Men jag har inte gjort det än, utan fortfarande gör jag det mest för att jag tycker det är så kul!

  2. Intressant topic! Apropå förhållanden har jag en känsla av att många tycker att när det blir tillräckligt ”seriöst” ska man automatiskt prioritera ner intresset…. Träffade en tjej häromdan som tyckte att hennes, extremt hårt satsande, pojkväns träningstid tog upp för mycket tid från deras förhållande och att han borde prioritera om. Själv har jag, på fullaste allvar, fått frågan ”men om vi får barn, ska du bara lämna oss då hela helgerna och sticka iväg och träna/tävla?”. Detta av en person som i många år (före vår tid) satsade på fotbollen med allt vad det innebar och jag hade också precis som du tidigt berättat hur viktigt det här var för mig vilket han (då) helt förstod och kunde relatera till…

  3. Jag har precis samma erfarenheter och känsla som du. Enda skillnaden är att jag hade turen att gifta mig med en person som respekterar att någon han inte förstår är viktigt för mig.

  4. Intressant ämne! Även jag har turen att vara tillsammans med en kille som respekterar mitt intresse och även han har intressen han lägger mycket tid på. Trots att vi har barn 🙂 På mitt jobb är det många som satsar rätt mkt på något vid sidan, typ tennis, golf, triathlon etc, och kanske är det därför jag inte upplevt det du beskriver från dem. Däremot har jag upplevt att jag fått armbåga en del och ställa en och annan chef mot väggen på den mansdominerade arbetsplatsen för att få ta samma plats som killarna…

  5. Den ”bästa” kommentaren jag fått från flera håll är ändå: ”Snart kommer du vilja ha barn och då har du ändå inte tid med detdär”.

  6. Anna, det här fick verkligen kulturtankarna att spinna i mitt huvud. Tror att du verkligen slog huvudet på spiken, och att detta är en mer komplex fråga (som alla frågor är) än jag har målat upp den 🙂

  7. Ping: Tankar som följer mig hem | SteffiLundell

  8. Javisst kommenteras det i tid och otid.. Garvar mest åt det nuförtiden. Tydligen är ‘man’ mindre kvinnlig för att ‘man’ är tävlingsinriktad och håller på med triathlon enligt vissa män och kvinnor med för den delen. Företrädesvis lönnfeta soffpotatisar och företrädesvis män. Tror de känner sig lite hotade faktiskt. De allra, allra flesta lägger dock en avundsjuk suck över att inte också de tycker att det här med fysisk aktivitet är så himla roligt. Ett glädjeämne och förmån istället för tråkigt, jobbigt och till viss del plikt. Senast idag fick jag höra att triathlon är bara för de som har svårt att bestämma sig. Suck… Jag är tacksam över mitt engagemang och glädje över fysisk aktivitet, ofta och mycket. Jag är än mer tacksam att jag förmedlar denna glädje till mina barn som ser träning som en naturlig del av livet. Älskar när mina tre små kör sitt eget triathlon runt i huset, när de är världens bästa hejarklack och får mig att trycka på lite till!
    Tack för att du tar upp ett viktigt ämne och rock on!

  9. Jag får höra mest på jobbet, men det är några, inte alla, som har åsikter. Typ som Veronica skrev, att jag kommer inte hålla på med det där när jag har fått barn. Eller när en kollega som är mer en vän berättade att några andra kollegor suttit och diskuterat om jag vill ha barn eller inte på lunchen eftersom jag nu skaffade en tredje hund.

    Hemma är det lite gnäll av och till om att jag inte är hemma utan åker iväg för att tävla. Jag ignorerar det mest. Jag tror att han egentligen vet att om jag lade ner agilityn skulle jag bli deprimerad och ledsen och det skulle både han, jag och vårt förhållande förlora på i längden. Problemet är ju att jag veckopendlar så all träning och tävling under helgerna stjäl direkt tid från oss som inte går att ta igen i veckorna..

  10. Väldigt intressant! Har också fått höra ibland att det blir annorlunda när/om man skaffar barn och att man kommer få helt andra prioriteringar då. Fast min känsla nu är att jag fortfarande kommer vilja leva mitt liv, jag är övertygad om att ett barn kan var med och dela det. Hundarna och träning/tävling är en alldeles för stor del av mig för att jag ska kunna lägga av. Oavsett anledning. Som tur är har jag en sambo som förstår vad det vill säga att ha ett stort intresse (han skulle gärna jaga varje helg året om ifall han kunde…) och vi är på helt samma våglängd när det gäller sånt. Dra ner på det, visst det kan hända, men inte sluta helt. Kommentarerna kommer oftast från folk som inte brinner för något, de kan väl inte riktigt förstå vad det handlar om. Jag kan inte se hur jag skulle kunna sluta, jag har ju faktiskt hållit på med hundar i mer än halva livet (15 år sen jag började med agility). Vad gör folk som inte har något intresse som tar en massa tid, tittar på tv? Hur lycklig blir man av det och hur sunt är det i längden??

  11. Hmm, jag är inte så tävlingsinriktad som du men lägger ändå mycket tid på hundarna för att jag tycker att det är det roligaste som finns. I början var inte min man så imponerad men han har insett att jag mår bra av det och att det påverkar vårt förhållande på ett positivt sätt och därmed gynnar oss båda. Jag har inte tänkt på att det skulle vara ett könsrelaterat problem men kan absolut tänka mig att det är mer accepterat att män har något de lägger all sin tid på än kvinnor. Kan det i så fall då ha att göra med att man förväntas skaffa barn och då vilja lägga all sin tid på barn i stället? Och gör man inte det så anses man lite suspekt! Kan tycka ibland att omgivningen har väldigt svårt att acceptera att man som kvinna inte vill ha barn. Jag har inte åsikter om att andra vill ha barn men mig är det ok att ifrågasätta :-/

  12. Asså jag är ju helt övertygad om att det är en könsgrej. Dels är det ju så att killars intressen värderad mkt högre än tjejers (se bara hur träningstider mellan tex hockey och konståkning – två traditionellt ”manliga” och ”kvinnliga” sporter, fördelas), sen är det också så att killar tillåts ha intressen på ett annat sätt än tjejer – de möts tex sällan av kommentaren ”men när ni får barn” medan tjejer får den hela tiden. Detta tror ju jag har sin grund i att vi lever i ett patrialkalt samhälle där mannen är norm och utgångspunkt och kvinnan förväntas ta plats bakom mannen. Men också för att de patriarkala könsnormerna fostrar aktiva pojkar och passiva flickor och det kostar att gå emot normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s