Startar veckan på topp

Image-1

Denna vecka har verkligen startat på allra bästa tänkbara sätt. Förutom att jag har skrivit ihop grunden till ett manuskript (blev ”klar” för bara en stund sedan) och i morgon skall bege mig söderöver till Danmark för att gå igenom det med min handledare, har det varit superb träning på schemat!

Mötte upp Elin innan stormen drog i gång igår. (Sidospår: ok, det var ju inte riktigt så att stormen direkt drog igång överhuvudtaget, och att stänga Borås simarenan tidigare för rädslan att eventuella höga vågor skulle dränka simmarna (varför skulle de annars stänga?) kändes något överdrivet när MFF tog SM-guld ett stenkast bort … slut på sidospår).

Hon tog täten i regnet när vi begav oss ut på Rya Åsar, som ju är välkänt för sina backar, och jag kan lova att det var en kuperad mil hon lotsade oss runt. Ett parti i mitten ville aldrig sluta stiga uppåt, och innan varje kurva hoppades jag innerligt att det skulle plana ut – kändes som en evighet innan den gjorde det. Precis vad jag behövde. Trots kuperingen höll vi god fart och humöret var på topp, det var helt enkelt fantastiskt. Märk också, jag har ju inte sprungit särskilt långt sista tiden… men vet ni vad!? Höften höll !! Och det kändes så sjukt bra efteråt.

Hann även med en chokladprovning hos Lindis, som fyllde år. Hade införskaffat flera olika sorter, men det är bara att inse: inget slår Nutella. Ok, nutella var inte med på chokladprovningen, just den vann Marabou Premium med nougat och mandel.

Idag fortsatte vi veckans vinnande koncept och möttes upp på Bråt, vid gamla Borås ridhus. Drog ut på ytterligare en mil i sönderregnad terräng med flera träd över vägen- skönt med någon som har koll på sköna löprundor, vilket det var trots viss förstörelse. Lera hade vi upp till öronen när vi var tillbaka till bilarna, men… vi hade uppehåll under hela löpturen! Vi var alltså betydligt torrare jämfört med gårdagens löpning. Enligt plan åkte vi direkt från Bråt till Simarenan och avverkade även 1000m simning i ett svep. Känslan efteråt var ren upprymdhet och energin var på topp.

Det är bara att konstatera, bästa sättet att hålla livet på topp är att hålla igång!

Borås Fall Training Camp part II

Image-1

 

Sent häromkvällen snurrade jag på mig nya terrängskorna (eget blogginlägg om dem kommer snart…), satte på mig pannlampan och begav mig ut i Rya Åsars skog. Seriöst, det var fullkomligt fantastiskt. Det becksvarta mörkret omslöt mig och i pannlampans sken flög nattfjärilar omkring i den snart dvalande skogen. Valde att bege mig rakt ut i terrängen med inspiration från grabbarna J som berättat att Borås swimrun kommer att bli en tuff historia när det gäller terrängen – lika bra att börja träna inför det nu. Extra kuriosa, det är intressant hur jag känner mig fullkomligt trygg där ute i skogen och mörkret. Är jag i stan, i mörkret, bland folk, känner jag mig otrygg. I skogen är jag hemma. Den har jag för mig själv. Det är mina domäner. Grenar knäcks. En morkulla flyr upp intill. Ögon blinkar till när det träffas av pannlampan. Naturligt. Inget skrämmande. Pulsen tickar. Trygghet helt enkelt.

Ni måste uppleva mörkerterränglöpning. Ta chansen och bege er ut, det är magiskt.

Förutom en hel del terränglöpning – håller mig i skogen, har Mikael dragit fram sin motionscykel. Vi körde ett växelpass häromkvällen, där vi körde varannan intervall – ganska lång vila alltså. Har ju inte cyklat på motionscykel så ofta tidigare, och shit vad en svettas! Efter en 10-15 min rinner det verkligen… känns bra. Dessutom är det ju effektiv träningstid, särskilt som att jag inte kan ha med hundarna ut när jag skall cykla längre sträckor. Med en motionscykel är de i alla fall inte ensamma hemma. Dock, här har jag tv (följde Elfsborgs match) vilket jag inte har på Lidingö… så, det blir till att montera datorn på lämplig höjd för att ha något att titta på.

Ja… och så har det såklart blivit massor av simning. Även här i Borås har jag nära till simarenan, och med det införskaffade simkortet är det bara att kila in och köra ett gäng längder på 50-metersbanorna som finns här – Borås är verkligen en riktigt bra träningsstad vad gäller både hund- och swimrunträning . I kväll blev det ett pass med systrarna Olausson, och armarna känns som spagetti. Riktigt tungt för armarna, men det har nog mycket att göra med att jag körde med paddlar igår. Ja, och ni som följer mig med instagram har ju förstått att ibland behövs det lite övertygelse för att komma iväg… Jag är ganska lätt att övertyga.

När du vilar tränar dina konkurrenter.

Lägger även ut en agilitybana som vi kört, innehållande både en längre bana för mer rutinerade hundar och en ren tunnelbana för unghundar. Tanken var att fånga en del av de svårigheter du kan mötas av när det gäller tunnelin- och utgångar. Kul att kunna kombinera svårigheterna för både yngre och mer rutinerade hundar i samma bana – gör ju att flera kan träna samtidigt trots olika nivåer på hundar. Håll till godo och ha kul på banan med din hund!

Nu Gravity!

Drömmar och inspiration

Jobbmode här i stugan. Men det betyder inte att tankarna behöver näring från annat håll. Hittade dagens drömmar och inspirationLanttos blogg. Därför känns det också skönt att ha jobbat igenom en dryg lunchkilometer på Simarenan, även om jag behövde bli lite  övertygand för att komma iväg… Ser fram emot nästa vecka. Mycket.

Barmarks SM 2013: dag 3 ”The story”

Image-1

Ni vet ju redan hur det har gått, men vill för min egen del återge dagen för att kunna njuta av den ytterligare. En av anledningarna jag tycker om att blogga – att kunna gå tillbaka, se på bilderna, läsa texten och återuppleva det fantastiska.

Vaknade en timme innan larmet gick. Höften kändes bra och jag hade fått sova hela natten. Tog med hundarna i Noras Stadsskog, fanns en uppmärkt 3-kmslinga. Självklart(…) gick vi fel någonstans, och hamnade helt åt helsike i skogen. Men, vi hittade tillbaka till huset, och både rovdjuren och jag hade fått en ordentlig rastning. Med tanke på att vi kom ut tidigare än beräknat gjorde det verkligen inget att morgonturen tog betydligt längre tid än beräknat. Bara skönt.

Idag var det jakt som gällde. Ville ha fokus framåt, inte bakåt, trots att jag visste att Ramona bara var sekunderna efter oss. Hade också pratat med Ubbe om att ha målet att gå under 12 min (banan var ca 3 km, står 2,7 km men näe, stämmer inte med RunKeeper och tiderna de andra satte). Under intervallerna i Borås i somras låg jag på 4min/km tempo i 5 minuter, och det utan Bat. Målet var att upprepa det i knappt 12 min denna andra dag – Bat gör ju faktiskt en hel del (Tid dag 1: 12.21).

Make every step count! Lika bra att gå ut hårt för att se hur länge det skulle hålla – det var Mikael som sa det innan Kretsloppet, men det gick ju som det gick, dags för revansch! Iväg kom vi, alltså… vilken Fladdermus han är Bat! Sjukt fokuserad i starten, inte ett ljud, sedan bara kör han. Som jag skrev ävenefter första rundan, teamkänslan var helt fantastisk! Denna gång passerade vi inga hundar förrän den sista kilometern, men liksom tidigare fanns det inte tillstymmelse till att bry sig om dem – trots att den ena hunden vi passerade ville komma fram och ”hälsa”. FU sa Bat och drog hårdare.

Denna dag hade jag metallsmak i munnen och verkligen kände hur det brände i varje steg.

Hade även bestämt mig för olika tankar under olika delar av loppet. När jag kom till nedförbackarna tänkte jag på Emelie Forsberg som flyger nedför backarna. Egentligen livsfarligt med en Bat runt midjan, men han älskade det. Jag hade skräckblandad förtjusning. Minsta felsteg och jag hade nog skrapat upp hela mig… Lät benen bara släppa och lita på att min balans skulle se till att fötterna landade rätt för varje steg. Och att ingen sten skulle rulla åt sidan… På den långa raksträckan tänkte jag på när Mikael och jag kappade runt Kype i somras, då jag fick ta i tills det svartnade för ögognen för att ens ha en suck att haka på honom. Uppför fokuserade jag på Elins tassande steg under Ångaloppet. Kan väl säga att jag också tänkte en del andra tankar just i Oslobacken (den enda egentliga jobbiga backen), men vilka de tankarna var censurerar jag. Kan väl säga att frustration kan vara en riktigt bra drivkraft att ta till ibland. Men, förutom i den backen var jag positiv och fokuserade på att jag var ute i spåret med världens finaste och att vi var på väg framåt mot mål i ett jäkla tempo. Gillar att leka med tankar och tycker om att i förväg ha gått igenom vad jag skall foksuera på under olika delar. Känns tryggt.

Innan upploppet passerade vi Marlene och Folke som hakade på. På upploppet hör jag hur tjejerna ropade och hejade. Det lyfte oss och vi satte in ytterliagre spurtmode – att spurta kan vara bland det allra bästasom finns. Behöll det tio meter efter målgång med tanken: vi skall fortsätta att ha fart genom hela tidtagningen! När vi stannade upp var jag helt yr och fullkomligt nöjd med vår prestation – vi hade absolut inte ett uns till att ge! Bästa känslan! Tiden? 11.58. Hell yeah! Förbättring med 23 sekunder. Glädje!

Måste bara inflika det som hände på prisutdelningen och som jag fortfarande garvar åt. Kan ni gissa hur de ropade upp Bat och mig när vi skulle ta emot bronsmedaljen? Märk väl, jag är född i de norrländska skogarna och uppvuxen på västkusten… att då bli uppropad till:

…och på tredje plats har vi en riktigt storstadstjej från Liiidingöööö!!!

Jupp, en riktig storstadstjej. Det är jag det. Humor på högsta nivå. Kanske dags att börja inse vad jag har blivt.

bild

Förutom det individuella loppet hade vi i SBK Stockholms avd. anmält ett stafettlag: Helena S (kick), Helena D (bike) och jag med Ozz (löpning).

Hur det gick? Alltså… vi kom ganska rejält sist. Och anledningen var för att Ozz och jag var sist i mål i första löpsträckan. Mina ben var helt slut, orkade inte trycka på, och Ozz tycker det är roligt att springa men drar inte särskilt mycket. Dessutom fick vi ett s.k. bajsstop redan  i första kurvan – masstart med alla andra hundar är ganska upphetsande och då behövde hon släppa lite på trycket.

 Lycka är att vara en hund och kunna sätta sig var som helst, till och med mitt i banan.

Redan där hamnade vi rejält på efterkälken. Växlingen gick katastrof den också. Just där och då kändes allt lite som ett skämt för min del. MEN ni ser på bilden, sprang med ett leende med min galna djungelkatt (som större delen av sträckan skuttade runt med en pinne). Båda Helenorna gjorde fina rundor, och satsade trots att de fick starta sist i respektive sträcka. STRONGT GJORT!

Måste ju också ge en stor eloge till Sveriges BÄSTA hejarklack och sammansvetsade gäng: HU-gänget från Stockholm! Vilka jäkla brudar ni är, grymmast! 😀

Avslutningsvis minns ni kanske att jag skrev att jag inte kunnat springa sista månaden – sedan Kretsloppet, men OJ vad jag har simmat istället! Vilket märktes, hade en helt annan lungkapacitet än tidigare. Är därför riktigt nöjd med hur min kropp höll ihop det hela och väldigt nöjd med träningsupplägget, just med tanke på att jag inte kunnat springa. Gjorde det bästa möjliga av situationen. Men nu, nu ska jag börja springa igen!!

Dagens bloggfoton är tagna av  Matilda Gabrielsson

Barmarks SM 2013: dag 2

Image-1Dagen började ångestladdat. Vaknade flera gånger natten till idag av att höftböjaren värkte. Ja redan igår när jag gjorde mina övningar kände jag av den. Tankarna snurrade hela natten. Jag skulle aldrig ha åkt. Hur tänkte jag egentligen. Bara kunnat simma i ett par veckor och tro att den skall hålla… Vad gör jag här?! Cyklade ju banan väldigt lugnt igår, men uppenbarligen var det tillräckligt för att väcka bristningarna.

Åkte ändå mot tävlingsplatsen som beräknat, men tankarna fortsatte snurra. 30 min ifrån bestämde jag mig: jag stryker Ozz och kör bara löpningen med Bat. Det är löpningen vi behärskar, så Bike var ändå mer bonus. När jag väl ringt och strukit mig trodde jag att det skulle kännas bättre, men… jag hann ångra mig många gånger. Kunde ju chansa. Kan ju gå. Men samtidigt… skulle det vara värt det? Beslutsångest som aldrig tidigare.

För att skingra tankarna och låta timmarna gå, åkte vi till både Hammarmossens- och Knuthöjdsmossensnaturreservat samt till Hällefors BK och tog slalom några vändor med ung-rovdjuren. Det var riktigt skönt. Natur ger distans. Tävling är inte allt, och som snälla Tone skrev på min Insta:

Det kommer alltid nye sjanser, men man har bare den kroppen man har fått tildelt, så best å passe på den

Det var vad jag behövde läsa för att refokusera och känna mig nöjd med mitt beslut.

Väl på tävlingsplasten minglade jag runt, för att timmen innan start börja värma både mig och Bat. Klockan gick snabbt och snart stod vi i startfållan. Och… vilken Fladdermus jag har!

Han stod tyst. Fokuserad. Tittade ftramåt. När klockan ringde drog han. Och som han drog! Jag får ståpäls när jags er honom framför mig. Hela loppet var han fint fokuserad och vi passerade många hundar utan att han ens vinklade huvudet åt dem. Kunde inte slute le! Kan inte sluta le. Den här känslan av att vara ett team kommer jag att leva länge på, och… i morgon får vi chans att upprepa den! Längtar massor.

Nu i kväll har vi gått flera promenader ihop med Marie & Ubbe med hundar, Bat har fått massage och jag har rollmasserat mina ben. Peppar peppar, jag kände inte av höften när jag sprang. Vilken lycka det också! Klockan är snart 22, men kommer att göra övningarna innan jag lägger mig. De är verkligen något alldeles extra. Känns det som.

Jaha, men resultatet då!? Vi ligger 3:a inför i morgon. 1,5 min efter ledaren och 1 min efter 2:an, och sedan har vi Ramona hack ihäl bara några sekunder efter – så, det är full jakt som gäller. Fan vad det skall bli roligt att jaga järnet – the predators are game on!

Ps. det är snälla Mimmi som har fotat, och hon har lovat fler bilder från upploppet. Verkligen roligt! Tack 🙂 Även hon ligger trea i sin klass, Kickbike. Heja!

 

Barmarks SM 2013: dag 1

20131018-235952.jpg

Första dagen till ända. Började resan vid 11 med att valla och kolla till fåren. Skönt för alla att få röra på sig innan resan till Filipstad.

Första pit stop blev Gälleråsen. Kunde inte låta bli att svänga in för att kika. Hört mycket om stället. Har aldrig varit på race, får bli en to do. Sedan bar det vidare till vårt egentliga pit stop: Lunedets naturreservat. Där hittade vi massor av svamp medan vi knatade runt. Borde lagat till den i kväll, får påminna Marie och Ubbe om det i morgon.

Well, resan fortsatte och väl på plats besiktigades både hundar, cykel och bana. Samtliga godkända! Kommer bli gött lerigt i spåret efter flera hundra hundar kört… Gyttja FTW! Startar med Ozz i Bikeklassen kl 11.35 och Bat i Canicross (löpning) 14.17, 5,xkm respektive 3km. Längtar massor!

Sover gör vi i en ”stuga” (Marie har ingen uppfattning av vad en stuga är, detta är ett hus) ihop med Skånevännerna Marie och Ubbe. Även de har två godkända hundar med sig och skall köra Canicross. I kväll har vi ätit och pratat OCH… jag har givetvis gjort mina övningar. Oh yes, jag är stolt över mig själv. Välbehövliga dessutom.

God natt!

Ps. Glömde. Vi tjuvade även Högbergsfältets naturreservat på väg till Nora. Vi närmar oss årets mål på 31 reservat med stormsteg!

Ps.2 det var även roligt att träffa alla dragvänner från förra vändan. Dragfolk är verkligen härliga !! Varma, glada och härliga 🙂

Golden thursdays & Norwegian Open-nostalgi

Image-1I början av september bestämde Linda och jag oss ju för att köra HPPT på torsdagar, och… det har gått över förväntan! Jag är ju som många vet ordförande i den mycket inofficiella klubben ”vi som tycker om att köra långt” och som också ofta hänger ihop med ”vi som aldrig är hemma”-syndromet. Det innebär att jag har svårt att boka in något kontinuerligt under veckorna, men ta mig tusan, denna höst har vi lyckats! Att det dessutom har varit riktigt bra agilitypass har ju inte gjort saken sämre, och ja… Premack’s principle verkar fungera som den ska.

Idag började vi med en kort löptur (1,8km) för att känna efter hur min höft mår. Och peppar peppar ta i trä. Den känns bra! Vi tog det lugnt och körde i skogen, men… i alla fall! På lördag kör vi ju Barmark SM, och jag ville verkligen inte dra upp något. Då är det 2,7 km vi skall springa per dag plus totalt milen på cykel, så jag behöver inte stressa höften i onödan.

Sedan byggde vi upp en tunnelbana, eftersom Linda och Bella skall till Norge och köra Norwegian Open. Grymt bra arrangemang som vi deltog i 2011. Länkar till blogginlägget från det året, som visar Norgemössor, dikesåkning och braksuccén! och här kan ni se filmer från när vi körde, kan ju vara kul för er som inte sett agility tidigare.

Kom i håg var ni läste det först: de kommer att vinna den där cupen, jädrar vilken racerråttor Bella och Linda är!!!

Sjukgymnastiken går framåt. Hunnit med rollern i morse, och sedan ett lunch-träningspass och nu ett träningspass ikväll. Det är coolt. Var helt säker på att jag skulle få känningar i höften, men icke. Den känns bra! Däremot har jag träningsvärk i armarna… och det utan vikter. Kommer bli gött att få på vikter längre fram.

Nu ladda inför helgen: packa och skriva

1 minut i taget

16 okt 2013Började dagen med två timmars bilkö. Där ljög jag. Började med att rulla fram och tillbaka på golvet med de nya leksakerna från igår. Vart helt mör i armarna från igår, så… tekniken var något annorlunda. Men genomfört blev det!

Därefter var tanken att proemenera off-track med rovdjuren och sedan lite snabbt ta oss till jobbet. Promenaden gick som planerat, men det där med snabbt till jobbet, icke. Blev inte stressad av själva köandet, lyssnade på Husky och hade det egentligen riktigt bra där vi i snigelfart rullade fram, men gick sedan runt som i ett töcken på jobbet. Diffus stress av något slag. Nåväl, ett par timmar i friska luften gjorde susen, och nu känner jag mig betydligt piggare.

Körde igenom programmet jag fick av Andreas igår.  Satte mobilen på 1 minut per sida och övning, och snart hade jag kört i en drygt halvtimme. Idag användes en handuk,  ”Svenskens inställning till varg” och ”Hund 1, bevakningsdressyr” för att skapa rätt underlag. Skall skaffa något mer svampigt, men till att börja med fungerade det helt ok. Kan väl också tillägga att det är en utmaning att genomföra övningarna med ett gäng rovdjur runt benen… men också trevligt att de hejar på hela tiden.

I morgon är det äntligen torsdag. Veckans bästa dag!

Nostalgitrip och coaching

Sitter och laddar inför kvällens simning med en lite halvmör kropp. Precis hemkommen från mitt livs första pass med personlig tränare, Andreas Öhgren (länk till en intervju som visades på tv igår kväll). Tanken är att han skall vägleda mig så att jag kan träna upp min kropp så att jag inte felbelastar och därmed får ont lite varstans när jag tränar som jag gör. Vi gick igenom ett antal övningar som jag nu skall fokusera på framöver. Fick än en gång användning för videokameran, är så glad att jag fått låna den!, där vi filmade alla övningar och han la till kommentarer vad jag skulle tänka på. Nu är det upp till mig!

Känner mig riktigt inspirerad och ser fram emot att känna hur kroppen blir smidigare och starkare allt eftersom. Det kommer att bli bra det här.

Förutom PT-pass har jag ju *trumvirvel* suttit och skrivit. Vid ett tillfälle behövde jag flytta dokument mellan datorerna och hittade då ett gammalt USB-minne. för detta ändamål Ingen fantastiskt i det, men… på det hittade jag ett tidigare projektarbete från när jag läste Ledarskaps- och coachingprogrammet (Umeå unvidersitet, 2008), som jag självklart blev tvungen att skumma igenom. Nostalgi! Det var under det året jag bodde i Linkan och hade förmånen att coacha tre 10-åriga tjejer och deras hundar i agility under ett helt år. Gillar ännu det jag skrev:

 ”...jag försöker få utövarna att bli självständiga individer som både kan ge och få feedback. Främsta anledningen till detta är för att agility är en sport som man mångt och mycket utövar ensam. Därför är en medvetenhet om sitt utförande nödvändigt. Kan medvetenheten utvecklas ihop med en coach så är mina förhoppningar att det blir lättare för individen i framtiden när denne själv står på plan.

Som sagt, nu är det upp till mig!

Ps. simningen gick bra. NU kan vi snacka om en fulländad träningseftermiddag! Dags för nattpromenad och sedan sängen.