Barmarks SM 2013: dag 3 ”The story”

Image-1

Ni vet ju redan hur det har gått, men vill för min egen del återge dagen för att kunna njuta av den ytterligare. En av anledningarna jag tycker om att blogga – att kunna gå tillbaka, se på bilderna, läsa texten och återuppleva det fantastiska.

Vaknade en timme innan larmet gick. Höften kändes bra och jag hade fått sova hela natten. Tog med hundarna i Noras Stadsskog, fanns en uppmärkt 3-kmslinga. Självklart(…) gick vi fel någonstans, och hamnade helt åt helsike i skogen. Men, vi hittade tillbaka till huset, och både rovdjuren och jag hade fått en ordentlig rastning. Med tanke på att vi kom ut tidigare än beräknat gjorde det verkligen inget att morgonturen tog betydligt längre tid än beräknat. Bara skönt.

Idag var det jakt som gällde. Ville ha fokus framåt, inte bakåt, trots att jag visste att Ramona bara var sekunderna efter oss. Hade också pratat med Ubbe om att ha målet att gå under 12 min (banan var ca 3 km, står 2,7 km men näe, stämmer inte med RunKeeper och tiderna de andra satte). Under intervallerna i Borås i somras låg jag på 4min/km tempo i 5 minuter, och det utan Bat. Målet var att upprepa det i knappt 12 min denna andra dag – Bat gör ju faktiskt en hel del (Tid dag 1: 12.21).

Make every step count! Lika bra att gå ut hårt för att se hur länge det skulle hålla – det var Mikael som sa det innan Kretsloppet, men det gick ju som det gick, dags för revansch! Iväg kom vi, alltså… vilken Fladdermus han är Bat! Sjukt fokuserad i starten, inte ett ljud, sedan bara kör han. Som jag skrev ävenefter första rundan, teamkänslan var helt fantastisk! Denna gång passerade vi inga hundar förrän den sista kilometern, men liksom tidigare fanns det inte tillstymmelse till att bry sig om dem – trots att den ena hunden vi passerade ville komma fram och ”hälsa”. FU sa Bat och drog hårdare.

Denna dag hade jag metallsmak i munnen och verkligen kände hur det brände i varje steg.

Hade även bestämt mig för olika tankar under olika delar av loppet. När jag kom till nedförbackarna tänkte jag på Emelie Forsberg som flyger nedför backarna. Egentligen livsfarligt med en Bat runt midjan, men han älskade det. Jag hade skräckblandad förtjusning. Minsta felsteg och jag hade nog skrapat upp hela mig… Lät benen bara släppa och lita på att min balans skulle se till att fötterna landade rätt för varje steg. Och att ingen sten skulle rulla åt sidan… På den långa raksträckan tänkte jag på när Mikael och jag kappade runt Kype i somras, då jag fick ta i tills det svartnade för ögognen för att ens ha en suck att haka på honom. Uppför fokuserade jag på Elins tassande steg under Ångaloppet. Kan väl säga att jag också tänkte en del andra tankar just i Oslobacken (den enda egentliga jobbiga backen), men vilka de tankarna var censurerar jag. Kan väl säga att frustration kan vara en riktigt bra drivkraft att ta till ibland. Men, förutom i den backen var jag positiv och fokuserade på att jag var ute i spåret med världens finaste och att vi var på väg framåt mot mål i ett jäkla tempo. Gillar att leka med tankar och tycker om att i förväg ha gått igenom vad jag skall foksuera på under olika delar. Känns tryggt.

Innan upploppet passerade vi Marlene och Folke som hakade på. På upploppet hör jag hur tjejerna ropade och hejade. Det lyfte oss och vi satte in ytterliagre spurtmode – att spurta kan vara bland det allra bästasom finns. Behöll det tio meter efter målgång med tanken: vi skall fortsätta att ha fart genom hela tidtagningen! När vi stannade upp var jag helt yr och fullkomligt nöjd med vår prestation – vi hade absolut inte ett uns till att ge! Bästa känslan! Tiden? 11.58. Hell yeah! Förbättring med 23 sekunder. Glädje!

Måste bara inflika det som hände på prisutdelningen och som jag fortfarande garvar åt. Kan ni gissa hur de ropade upp Bat och mig när vi skulle ta emot bronsmedaljen? Märk väl, jag är född i de norrländska skogarna och uppvuxen på västkusten… att då bli uppropad till:

…och på tredje plats har vi en riktigt storstadstjej från Liiidingöööö!!!

Jupp, en riktig storstadstjej. Det är jag det. Humor på högsta nivå. Kanske dags att börja inse vad jag har blivt.

bild

Förutom det individuella loppet hade vi i SBK Stockholms avd. anmält ett stafettlag: Helena S (kick), Helena D (bike) och jag med Ozz (löpning).

Hur det gick? Alltså… vi kom ganska rejält sist. Och anledningen var för att Ozz och jag var sist i mål i första löpsträckan. Mina ben var helt slut, orkade inte trycka på, och Ozz tycker det är roligt att springa men drar inte särskilt mycket. Dessutom fick vi ett s.k. bajsstop redan  i första kurvan – masstart med alla andra hundar är ganska upphetsande och då behövde hon släppa lite på trycket.

 Lycka är att vara en hund och kunna sätta sig var som helst, till och med mitt i banan.

Redan där hamnade vi rejält på efterkälken. Växlingen gick katastrof den också. Just där och då kändes allt lite som ett skämt för min del. MEN ni ser på bilden, sprang med ett leende med min galna djungelkatt (som större delen av sträckan skuttade runt med en pinne). Båda Helenorna gjorde fina rundor, och satsade trots att de fick starta sist i respektive sträcka. STRONGT GJORT!

Måste ju också ge en stor eloge till Sveriges BÄSTA hejarklack och sammansvetsade gäng: HU-gänget från Stockholm! Vilka jäkla brudar ni är, grymmast! 😀

Avslutningsvis minns ni kanske att jag skrev att jag inte kunnat springa sista månaden – sedan Kretsloppet, men OJ vad jag har simmat istället! Vilket märktes, hade en helt annan lungkapacitet än tidigare. Är därför riktigt nöjd med hur min kropp höll ihop det hela och väldigt nöjd med träningsupplägget, just med tanke på att jag inte kunnat springa. Gjorde det bästa möjliga av situationen. Men nu, nu ska jag börja springa igen!!

Dagens bloggfoton är tagna av  Matilda Gabrielsson

Advertisements

4 thoughts on “Barmarks SM 2013: dag 3 ”The story”

  1. ah vad härligt! Önskar att Kaia skulle dra lite mer, men vi behöver draghjälp, Lovis hade varit perfekt…

  2. Älskar dina tankar du lagt upp innan loppet, smart att koppla till något! Blir lätt annars att man börjar tänka i negativa banor, som i ”guuud vad jobbigt det här är”! Det ska jag verkligen ta med mig! 😀 Snyggt kämpat hela helgen och hoppas höften blir bra snart! 🙂

  3. Får ta och grattulera! Sen måste jag bara fråga vart man hittar bäst info om grenen. Tror att det där är något som verkligen skulle passa husse och hund, men husse envisas m att tro att det inte är något för dem. 😛 Behöver mer kunskap själv för att kunna lägga fram bättre argument tror jag 😉

  4. Ping: Lucka #17 – more of Ink it don’t think it | Team Propiraya

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s