Lucka #13 – Årets lucia-bloggare Linda

Hooked on a feeling

bild

Man måste ju vara lite knäpp när man nio på kvällen drar bort mysfilten, stiger upp ur soffan, tar på sig hundkläderna, packar väskan och beger sig ut i kylan för att åka till ett ridhus?! Väl där bär man fram och bygger upp ”the proper setting” för att se sin hund springa på en planka?! Dessutom betalar man 50 kronor varje gång! Väl hemma vid midnatt tar man av sina smutsiga skor, duschar och torkar hundar, duschar själv och kryper i säng. Man försöker i panik förtränga att klockan kommer ringa om några timmar och ÄNDÅ kan man inte låta bli att koppla i kameran och föra över kvällens filmning.

Så här fortsätter det kväll efter kväll, antingen är man lite lätt sjuk eller bara väldigt motiverad, jag skulle gissa på sjukt motiverad 😉

Efter att ha sett Silvias Trkmans running contacts kände jag att ”det där vill jag göra!” Då bestämde jag mig för att när jag skaffar nästa hund ska jag lära den det och det ska bli bra, riktigt jäkla bra. Jag visste att det skulle ta tid, att det inte skulle gå att skynda fram men nu har det gått 382 dagar och vi är inte färdiga än… Om någon hade sagt att det skulle ta mer än ett år att lära min lilla hund ”running” så vet jag ärligt talat inte om jag börjat. Enligt läromästarna skulle det ta 3-6 månader…

Varför gör jag det?

För ”den där känslan”. Den där känslan jag får när jag ser min hund springa allt den har över balansen, inte tveka och inte med minsta tillstymmelse till att sakta ner, den är bara WOW! Höra stegen, se sin hund dundra fram. Den känslan är såååå häftig! Ett hallelujamoment! Och gör allt slit så jäkla värt det!

Visst finns tävlingsdjävulen där. Självklart vill vi vinna men om jag får springa lopp med den ”där känslan” så är det lika mycket värt. Som en vän uttryckte det ”ett bra agilitylopp är magi”. Och då kommer vinsterna att komma!

Under resans gång har vi haft många bakslag och blivit tvungna att backa i träningen men tanken på att ge upp har aldrig funnits. ”Det ska gå” ”Det får ta den tid det tar” ”Ingenting är omöjligt” ”Om andra kan, kan jag”. Jag har tänkt på den där känslan och sett framför mig hur det ”färdiga resultatet” kommer att se ut. Jag har sett oss göra det perfekta loppet! Loppet där vi flyger fram, samspelta, snabba, tighta.

Det är inte svårt att motivera sig till träning när det går bra, när allt är lätt och när allt bara funkar. Det svåra är att fortsätta kämpa när det går dålig. Att åka till ridhuset när soffan är så otroligt mysig och snöstormen viner utanför. Att hitta sätt att hantera misslyckanden och motgångar på. När man tränar en hund är man två, man måste vara ett team som spelar ihop. Ibland har man dåliga dagar då man helst av allt bara vill samarbeta med sig själv vilket sällan är särskilt produktivt när man är två i laget. Det gäller att ha rätt känsla i kroppen och att förmedla den till sin träningskamrat för att vi som team ska nå så långt som möjligt.  Jag försöker alltid hitta någonting positivt att ta med mig bland allt det där som inte funkade, inte glömma att ha roligt på vägen och se problem som en utmaning. Mellan varven får jag påminna mig själv om den där känslan, se den där prispallen och de där framtida loppen då allt kommer att sitta. ”Tålamod Linda, vi ska lyckas!

Nu har en ny vintersäsong börjat och jag bara ler, ser målet framför mig och längtar till nästa kalla och smutsiga träningskväll i ridhuset! ”Aida, aida!

Tänk om jag skulle ha samma motivation i min egen träning, då hade jag förmodligen haft ett sexpack, putig rumpa och Madonnaarmar och jag hade helt klart orkat göra fler än en armhävning utan att stå på knä… 😉

Få har dött av att kämpa vidare, många av att ge upp

Svenska arméns överlevnadshandbok

Linda, är Linda är Linda. Bruden som inte bangar en SM-nattresa. Ställer alltid upp för sina vänner. Hon som står i high-heels och är såå gala & glamour att det glittrar. I nästa stund med svetten rinnande och sand på ställen dit inte ens ljuset kan nå… Att Bella och hon kommer att lyckas tvekar jag inte en sekund över. Målmedvetenhet. Ett pannben av titan. Och den där äkta norrländska superviljan. Det är min vän Linda det.

Annonser

4 thoughts on “Lucka #13 – Årets lucia-bloggare Linda

  1. Love it! Så jäkla perfekt att läsa när man själv totalt har snöat in på running dessutom. Skönt att se folk som fortfarande kämpar ett år senare. Jag ska också fortsätta KÄMPA! Tack för en alltid inspirerande julkalender. Kram

  2. Dags att skörda frukterna nu! Starkt jobbat, vilket engagemang, är så imponerad av din uthållighet och järnvilja, imponerande satsning! Inte konstigt att det är svårt att få tid över till Stockholmsnattens uteliv… Lycka till på 2014 års alla tävlingar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s