XTERRA – att vända sina tankar

Skrivit om loppet på Runner’s world – men det är något som fattas den rapporten. Mina tankar. Det passar inte in det formatet. men jag vill ju dela med mig, om inte annat för att jag tycker om att skriva av mig. Bearbeta för att återanvända.

10464169_10152987838360744_5972829521713903678_n

 

Ok. För det första. Ni vet redan hur jag bollade tankarna häromdagen. Skall jag verkligen köra olympisk distans så oförberedd? Mitt träningsupplägg har på pappret varit fenomenalt. I verkligeheten stöp hela upplägget. Livet kom emellan – ett äventyr jag inte kunde tacka nej till. Bara att hoppa på och … ja, så blev uppladdningen till XTERRA som den blev. Inte helt katastrof, men inte som jag ville.

För det andra. *censur* för mitt *censur* revben. Läkte och blev sämre. Läste på – inga problem att köra på, så länge det inte gör allt för ont. Tvärtom, bra att träna. Men… varsamt. I efterhand påverkade det mer än jag trodde.

Okej, tankar. Innan loppet funderade jag på att ringa Em. Ville vinna. Ville sätta bra tider. Ville såååå mycket. Men. Visste någonstans att det fanns inte i mig nu. Det skulle handla om att ta sig runt. Är det ok? Är det verkligen OK att ställa sig på en startlinje och bara känna ”jag vill ta mig runt”. Tänkte på vad Em skulle sagt till mig. Klart det är. Det är en vinst i sig själv att tävla mot sig själv. Det vet jag ju. Check. Nu kör vi!

Simningen (1500 m) var behaglig. Helt klart för behaglig. Betydligt lugnare än träning och det behöver jag tänka på nästa gång. Pressa. Nu tänkte jag på teknik. Andning. Solen. Färg på mössorna. Bojarna. Hur fantastisk jag är på att navigera, raka linjer. Så enkelt. Knappt trött när jag sprang till cyklen = pressa bättre nästa gång.

Cyklingen (30 km). Jag var grym. På riktigt. Passet med Agneta veckan innan hade gjort nytta och nu vågade jag ännu mer. Grease theme-song ”Summer lovi’n” på repeat i huvudet. Kärlek. Ja, det är kärlek jag tänker när jag hör den. Min kärlek. Glädje. Solen. Värmen. Trycket i pedalerna. Fy fan vad jag är lycklig! Just nu, i detta nu och i livet nu. Modet. Styrkan. Orken. Fick springa bredvid cykeln vissa partier, men… det är en träningssak. Nästa gång. Mycket nästa gång nu.

Just ja. Vurpa i hög fart gör mindre ont än i låg fart. Det ni!

Löpningen (10 km). Väl recenserad i RW-bloggen. Alltså, på riktigt. Bland det värsta, jobbighetsmässigt sätt, jag tagit mig för. Ville bara bryta. Ingen idé att fortsätta. Det här är INTE roligt. Smärta. Andning. Tog emot. Ville lägga mig ner.

Plötsligt bara släppte det. Blev som en metafor för livet de där 10 km. Det tar emot, och det riktigt hårt ibland, men plötsligt bara släpper det och du kan ta dig framåt. Ibland lite långsammare, ibland väldigt snabbt! Jag älskar utförslöpning, stenar och rötter. Ge mig mer! Tankar allt från ”vad har du här att göra” till ”alltså seriöst, fattar du vad häftig du är!” Älskar min hjärna.

Vill egentligen bara anmäla mig genast till nästa lopp, men… kan inte den där helgen det går i Danmark. Men oj vad jag vill ut i skogen. Men, bestämt mig för att vila revbenet ett par dagar nu. Har ju lopp redan nästa vecka. Då med min kompanjon och vän Elin. Åh vad vi längtar!! Medan jag läker kör vi agility och vallning så att det står härliga till, rovdjuren och jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s