SM SILVER inomhustriathlon

SM-silver och 80% ren vilja

Igår gick SM i inomhustriathlon av stapel för första gången på Sydpoolen, Södertälje.Team snabbare har gjort ett gediget jobb att inte bara rådda hem en jädra massa kvaltävlingar och en genuint bra final med top-notch material (nya cyklar dagen till ära: Kalibrerade Tomahawk-cyklar med max 1% avvikelse) utan även ett prisbord som jag sälla skådat. Prispengar är INTE något jag är van vid.

Short story. Slutspurt utan dess like som slutade med att jag knep silvermedaljenmed rejäl slipning av personbästa (14.12 är en slipning med 1 min 10 sek). Fantastisk känsla!

På Facebook: Idag är jag så oändligt tacksam för så mycket!! SM-silver på inomhustriathlon med personbästa i både heat och final är en ren bonus och främst tack vare:
1) Att Mikael kört mördarpass med mig, både på gymmet och i backen; nåde om jag inte tryckt ut varenda liten del jag kunnat ge – gett ovärderliga resultat!
2) Min underbara granne Ullis, som drog med rovdjuren på en SUPERlångis i skogen, medan jag var iväg och tävlade. Det kunde ge mig allt fokus på tävlingen.
3) Pepp under loppen av Roland, Patrick och Hellen – som hela tiden talade om var jag låg och vad som behövdes för fixa den där pallplatsen. Nu ökar du!!! ÖKA!! – Inte som att jag vågade göra annat i det läget!!?? Spurtstriden om SILVRET i slutet, alltså… shit!
4) …slutligen, jag är oändligt tacksam för min hjärna. Mental träning FTW!

Long story. Morgonen började med en strul. Skulle hämta min klubbkamrat Roland, som också kvalat till finalen, men hamnade vid fel hus. Utan mobil (helt annan historia) fick jag åka hem igen för att få internet och se vad som blivit fel. Hamnade tillslut rätt, och tänkte för mig själv att det är GULD att det var just Roland jag skulle hämta. Han ärdefinitionen av coollugn! Kanske inte direkt drömscenariot som uppladdning till SM, att stå och vänta på skjutsen som ”aldrig” kommer…

Väl på plats hade jag en ”ny” plan för uppladdning, perfekt att testa nytt på mästerskap, eller hur… Har aldrig riktigt fått till kvalheatet, utan det är först i A-finalen som jag satt bra tider och framförallt haft en bra känsla i kroppen. Det som skiljt sig är en urblåsning av kroppen, så det första jag gjorde när jag kom till Sydpoolen var att cykla 4km och springa 1km, i lugnt tempo. Blev svettig, men kunde prata. Detta var två timmar innan min start, men… det är ju vad som brukar skilja mellan kval och final. Bara att se vad det skulle ge. (Ja, sedan hade jag ju vart på långpromenad med hundarna och vallat får på morgonen… men det räknas ju inte rikitgt in här, det gör vi ju jämt).

För att ta sig till final denna dag skulle du komma top fyra från ett av de två semiheaten. Min tidigare erfarenhet har ju varit att jag är seg i heaten, och ofta halkat in i finalen med hundradelarna på min sida. Mitt största mål var därför att slå personbästa (tidigare 15.20 på två olika banor) – kan jag slå pb bör jag komma till final resonerade jag.

Simmade in och kände att kroppen var piggare än vanligt innan start, uppvärmningen tidigare kändes rätt. Startskottet går och jag in i dimman. Cyklingen kändes helt OK, löpningen var jag något seg på, men så hör jag hur Roland och Patrick ropar på mig:”Pallplats! Du har finalplatsen, fortsätt jobba in i mål!” Fick trycka på i slutet för att hålla placeringen, och hamnade på en andra plats i första kvalheatet. Wow! Slog även personbästa… bara en sådan sak. Planen höll!

Inför finalen åt och sov jag (somnade en 20 min på läktaren, älskar min förmåga att kunna sova var som helst…) för att sedan cykla och simma igång kroppen. De andra i finalen var bra, riktigt jäkla superbra. Skulle behöva överträffa mig själv för att ens nosa på placeringarna. Ja, helt enkelt sätta personbästa IGEN.

Reflektion: här hade jag kunnat bli ”rädd”, dvs lägga mig i förlorarfacket för att jag enligt tidigare resultat som vi i finalen presterat borde sluta 7-8. ”Ge bort” placeringar för att ”det är där jag hör hemma”. Hade kunnat vara nöjd med att komma till final, hade varit bland de bästa i alla fall. Det är inte så jag jobbar. Istället låg mitt fokus på MIN prestation, att slå MIG själv. Överträffa mig! Fokus på MIG mig mig! Vad de andra har gjort och inte har gjort spelade ingen roll.

Simningen gick helt enligt plan, långa tag – försökte dra och hålla frekvens. Upp ur vattnet, bland de första (fisken Jenni undantaget…) bra växling till cykel. Trampa på. Kan väl milt uttryckt säga att jag gjorde min bästa cykling ever igår. Får uppdateringar av Patrick och Roland. Jag ligger bland de fyra efter Jenni. Håll i. Bibehåll kadens. Bränner. Tryck nu då! När mätaren visar 3900 är det med enorm lättnad jag kliver av och tar mig till löpbandet med Rolands ord: ”nu kommer det du älskar, nu kommer det du är stark på!” Vet inte var jag ligger men kanske fyra någonting, nör jag börjar springa. Lägger mig på högre pace än i kvalhetate. Känner att det är alldeles för snabbt efter den braiga cyklingen MEN så kommer jag ihåg sista backpasset i Borås:

Mikael drar med mig till Bredaredsbacken med order om att nu skall vi köra tills vi stupar. Kvällen innan, på resturang Oliven, över ett glas vin frågade han: vill du köra en eller fem varv? Vad svarar en på det? Seriöst. Finns det något annat svar än fem? ”Jasså, du säger fem gånger uppför du… vi brukade köra max tre. Kan bli kul det här.” Sväljer tyst för mig själv, vad har jag gett mig in på. Men, har jag sagt fem gånger, får det bli fem gånger. Sagt och gjort. På söndagen beger vi oss och för varje varv står jag på knäna av utmattning på toppen. Det var tufft. Det var sjukligt tufft. Sista varvet körde vi spurt. På ett ställe blir det brantare och där kändes det som att springa i en tjockmatta: kom ingenstans! Tugga tuggummi med benen. Ändå, ändå fanns det mer i benen, för när backen planade ut kunde jag öka farten och spurta de 20 sista metrarna… jag kan mer, jag kan alltid ge mer.

När jag nu kände ”det går för fort” tänkte jag på backen. Kunde jag hålla i det då kan jag håll i det nu. Bet fast och höll i. Roland meddelar: du ligger strax bakom de andra, du måste öka. Tänker att de kan inte orka detta i en kilometer. Men när det är 200 meter kvar inser jag att det enda som gäller nu är en riktig jäkla superspurt. Med orden ÖKA tryckte jag upp hastigheten och … ja, ni ser på filmen. Det är inte vackert, men det spelar ingen roll. Det är pannben när det gäller. Det är i huvudet det sitter och allt ni ser där är ren och skär vilja. Jag VILL. Jag VILL. Jag VILL! Jag KAN jag VILL jag VÅGAR! Inget kan stoppa mig!

Först och främst slog jag personbästa med 1 min och 10 sek. High five på den. För det andra ledde det till en silverplacering. Hur var det nu jag skrev: prestationsmål leder till resultat... Extra kul när Pål kommer fram till mig efteråt för att visa filmen med orden: ”snacka om att leva som man lär”.

Sitter och ler stort när jag skriver. Vilket team som ligger bakom detta, både vad gäller träningar innan och under själva loppet. Menar varenda ord jag skriver ovanför filmen. Visst är det jag som kör, men det är så många krafter som ligger bakom varje ansträgning. Jag är väldigt lyckligt lottad!

Just ja! Som bonus vann jag även resultatligan och kan inkassera en våtdräkt från Head. Det går bra nu! Hoppas att många fler hittar till inomhustriathlon nästa säsong. Galet rolig tävlingsform – och extremt fins prisbord! Bästa vinsten av dem alla var ett gymkort. Men det är en heeelt annan historia…

//EM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s