Jag är hon som alltid är för tidig…

Skärmavbild 2015-11-03 kl. 19.38.55

Med en 30 minuter till godo kunde vi i helgen svänga av och ta en morgonpromenad, rulla oss i mossan och uppleva Skröle hie medan solen steg upp. För mig är att vara tidig en form av livskvalité.

…det är för mig näst intill omöjligt att komma i tid. Nej jag är minst 5-10 min för tidigt på plats. Åker ofta någon halvtimme tidigare än jag behöver. Tar det lugnt på min väg och stannar gärna till på lämplig plats för att promenera eller bara uppleva.

Har alltid varit sådan, även om det eskalerade efter en incident vid min första hopptävling på egen ponny. Mer om det strax… Kommer än idag ihåg hur jag väckte min bästa vän när vi skulle gå till skolan. Varje morgon knackade jag på rutan ”ska vi gå!?”, hon fullkomligt yrvaken medan jag studsade runt. Hur många gånger kom jag inte till skolan medan vaktmästarna fixade på den tomma skolgården.

Men som sagt, det hela eskalerade efter min första clear round med min alldeles egna ponny Nathalie, min älskade njuffe-ponny. Jag var tio år och fylld av förväntan. Maskeradhoppning, 50 cm i Länghem. Jag var utklädd till shejk och Nathalie till arabhäst. Tofsar på tränset och jag i ett vitt lakan. Allt var iordningsgjort kvällen innan och det vara bara att lasta på Nathalie och åka…

…om det inte hade varit för att min vanligtvis lättlastade ponny nu tvärvägrade att gå på transporten. Det tog evigheter innan vi lyckades få på henne och då var vi väldigt sena. Framme kastade jag mig ur bilen och sprang till banvandringen. Fick en fem min att gå den kanske tio hinder långa banan(…) och kände hur paniken brände inom mig. Jag var ju dessutom tredje startande. Medan jag banvandrade lastade pappa av Nathalie och såg till att hon fick skritta fram de fem minutrarna jag hann gå banan. Snart satt jag uppflugen i sadeln och red in. Hur det gick minns jag inte det minsta av. Jag har en rosett från tävlingen. En vit. Vår första! Men om den var från vår första eller andra start den dagen, det minns jag inte. Men jag minns hur jobbigt det var att komma för sent. Efter det var vi ALLTID alldeles för tidiga. Till min fars stora förtret!

Det hela blev inte bättre av att jag slutade med hästar och ensam kunde åka på tävling med mina hundar. Istället för att ha en far som ändå försökte åka i skaplig tid kunde jag åka när jag ville! De som åkte med mig, jag körde alltid, fick finna sig i att vi ofta anlände på tävlingen långt före alla andra.

Bästa minnet är med Therese Pirrou, när vi kommer till Tranås. Dimman låg som mjök över agilitybanorna, och inte en människa syntes till. Efter någon timme anlände första funktionärerna och efter en två timmar var det fullt liv på tävlingsplatsen. Där någonstans insåg jag att komma i så god tid var ohållbart!

Sedan dess har jag jobbat på det och även om mina vänner fortfarande skrattar åt mina sms: ”jag är här, men INGEN stress, jag läser en bok/tränar lite/kolla läget” är det långt mycket bättre än det var för ett gäng år sedan. Ja, och än bättre har det blivit sedan jag träffat min bästa hälft som ALLTID är för sen, och då snackar vi inte minutrar… kan vara bland det bästa som hänt mig. Säger bara AIM-challenge… men det, det är en heeeelt annan historia det🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s