Perspektiv och fånga dagen nu

Image-1Just nu läser jag Krister Gidlunds kritikerrosade bok I Kroppen Min. Alla borde läsa den. Hans ord, hans sätt att berätta, att ge detta av sig själv den sista tiden, det är styrka. Det ger mig perspektiv. Jag.Lever.Nu. Det gäller att ta till vara på sitt liv. Vad gör mig lycklig? Vem gör mig lycklig? Vad kan jag göra nu för att ta mig framåt, dit jag vill. Utan att försaka nuet. Jag vill leva. Ta tillvara på de stunder jag kan. Jag vill känna. Vara ärlig mot mig själv.

Klockan närmar sig nu femton. Egentligen skulle jag inte varit här nu. Jag skulle varit norröver. Men det blev ändrade planer. Försökte en möjlighet att ta mig åt andra hållet, men misslyckades. Det blev inte som det skulle och sedan inte som jag önskade, men bara för det tänker jag inte låta tiden gå till spillo. Vikten av att veta vad en vill och var en är på väg. Ställde därför klockan på solens uppgång. Blev både vallning, ett slalompass och en riktig långtur på MTB:n med de stora rovdjuren. Nu har vi en skön kväll framför oss, där samtliga i flocken känner sig tillfreds. Vi har lyckats fånga vår dag.

På tal om att fånga ögonblicket. Missa inte sommaren bästa festivalvecka – det kommer att bli galet roligt!

Agility festivalAnmälan startar 9.00 på onsdagmorgon den 5 mars – Häng på låset säger jag bara!

 

Det börjar ljusna och kurstips!!

Image-1Det är bara att konstatera att våren är här. I morse när jag gick ut med hundarna 6.10 så var det gryningsljus och koltrastkvitter. Fullkomligt fantastiskt! Det är mycket just nu och det känns bra. Allt går i ett och mycket av detta är roligt. Med solen kommer ljuset, och det gäller både utomhus och inombords.

En sak jag verkligen försöker tänka på är att fånga dagen. Till exempel gjorde vi en snögubbe i förra veckan då snön kom. Först var jag lite, va fan… snö. Sedan kom jag på mig själv att, nä men asbra, snögubbe nästa! Det vart ju inte den vackraste, och Ozelot åt huvudet efter att bilden tagits, men… vi gjorde årets första snögubbe!

I övrigt har det blivit flera pass i fårhagen och som med allt annat går det framåt. De har även varit instruktörshundar med bravur. Ligger i sina biabäddar och slappar – ja Bat vill ju ha kärlek av alla och visar gärna det, men sköter sig riktigt bra han också. I helgen har vi haft sista omgången av A1-utbildningen och… vad skall jag säga. Fantastiska prova-på-ekipage som guidades av eminenta instruktörsaspiranter. Nu skall de bara skriva provet och skicka det till mig… *hint hint*

I dag gjorde jag personbästa i bassängen, som ni kan läsa om på Runner’s world-bloggen. Och just ja!! Höll på att glömma. Elin och jag bjuder in till RUN with your DOG den 29 maj. Är du sugen på att springa med din hund ANMÄLDIG snarast! Först till kvarn 😀 Mer kan du läsa på vår nylanserade hemsida.

Skärmavbild 2014-02-24 kl. 15.45.37

 

vallat och guldfisk-uppdatering

Image-1Morgon i fårhagen. Bästa sättet att starta dagen. Eller, i alla fall ett av de många sätt som är riktigt bra att starta dagen på. Bat går från klarhet till klarhet. I dag fokuserade vi på micro-hämt och att hålla ut. Utan att tänka på det fick vill till liggträning också. Han är så fin lill-killen.

Även hunnit med en sväng till sjukgymnast-Kjerstin på Ultuna med Guldfisken. Hon har betett sig lite mer irriterad än normalt på sista tiden. Pirayas normaltillstånd är ganska… hur skall vi säga, hon är ganska kranky, alltid. Hon har integritet. Hur som haver, något hos henne har stört mig.

Visade sig vara rätt. Hon har ont i ett bakben och skall nu gå på antiinflammatoriskt ett tag. I samband med det skall hon bygga upp muskler, långsamt givetvis, och vi har fått en del stabiliseringsövningar att göra. Även som pensionär gäller det att vara tipp-topp. Extra roligt var att det var praktikanter på plats, så det blev en riktigt grundlig kontroll, och Piraya var världens bästa att pyssla med. Tålamodet definierat låg hon där när samtliga testade reflexer, lyssnade på hjärtat och klämde lite varstans. Hon är bara bäst!

 

och ett ”ja” gled över mina läppar

Igår inträffade något som aldrig tidigare skett. Ett episkt ögonblick.

Kommer gåendes vår vanliga lunchtur förbi ängen. Eftersom det är en del snö valde jag att gena över själva ängen, bygga muskler på hundarna ni vet. När vi befinner oss mitt på ängen ser jag två tjejer med var sin berner sennen på gångvägen. Den ena hunden skuttar förväntansfullt när den ser Bats framfart i snön. Plötsligt ropar ägaren:

Är det OK om vi släpper våra hundar så att de får leka?

Utan att ens reflektera över ”Vad är det för kön?”, ”Är de snälla?” eller ”Vilka är ni?” glider ordet ”JA” över mina läppar. Det har aldrig under mina 32 år som hundägare hänt. Mina hundar leker inte med okända hundar. Punkt. I går gjorde de det. Eller… skall vi vara ärliga så kom de båda molosshundarna kutande, Bat sa tjena och Ozz var föga övertygande om vad de egentligen ville. Vi gick ihop en 100 m, och Bat skuttade i sin värld, de i sin och Ozz… ja hon var mest i min värld.

Sedan valde de att gå åt ett håll och jag ett annat. Helt naturligt. Helt galet. Helt OK.

Vad betyder detta?

Mycket känslor

Lever i en berg-och-dal-bana. Gjort det sedan okt/nov. Eufori blandas med ett knytnävsslag i magen. Känslan av att vara oövervinnlig blandas med känslan av att vara den svagaste som finns. Känslan av intelligens med känslan av att var riktigt korkad. I denna hisnande färd känner jag att jag är den stabila punkten och det är individer runt omkring mig som är de kurvor, uppförs- och nedförsbackar som skapar dynamiken i åkturen. Känslorna. Jag litar på mig själv. Men det spelar ingen roll när du inte vet hur spåret går.

Lyssnat, för mycket, på poddar. Inspirerande människor som bubblar. Satt därför idag och diskuterade hur mycket vi egentligen fångar dagen (läs livet). Jag inbillar mig vara en sådan som gör det. Men, även jag har min trygghetszon jag håller mina äventyr inom. Att jag njuter här och nu, lyssnar, andas och känner. Hell yeah. Men trygghetszonen…

Ett-och-ett-halvt år kvar. Tusen idéer. Tusen tankar. Säger bara: zonen – beware!

Utan dem vore jag inte

bild (1)I dag har jag gått upp och försvarat min licentiatavhandling. Jag har alltså gjort halva min tid som doktorand. Och ja, jag blev godkänd! Fantastiskt. Men, det hela hade inte varit möjligt utan mina finaste vänner vid min sida.

Slutligen vill jag tacka de som har betytt allra mest för mig, och det är mina älskade rovdjur, som ser till att jag får andas varje dag, tillsammans jaga i skogen och upptäcka den värld ingen annan ser. Utan dem vore jag inte.

 

Äventyrslånglöpning med presentationsförberedelse

Image

Förbereder tisdagens Lic för fullt och vad är inte ett bättre sätt att träna på än att ge sig ut på äventyr och högt presentera för sig själv? För att få uppleva nytt styrde vi Tumlaren till Bogesundlandet och Bogesunds slott, inspirerade av Sofie Lantto. Parkerade vid den stora röda pricken ni ser på kartan ovan och sedan gav vi oss ut på Stora slottsrundan (8km).

Teknisk terräng med ett fint lager spårsnö gjorde omgivningen perfekt. Rovdjuren njöt och genom att hålla steget före blottade de eventuella isfläckar och med mina Inov-8 kände jag mig trygg.

Tillbaka till bilen valde vi (efter choklad och nötintag) att ta Etapp 1 på Blå leden (2*6km) när vi ändå var ute och det var så fint (sol, -3° och vindstilla). Om slottsrundan var vacker så var om denna ÄNNU vackrare. Sådär så att det gör ont i en. Mötte en kille i spåret, som tittade lite underligt på mig… han hade säkert hört mig tidigt där jag sprang och pratade högt för mig själv, och trodde nog att vi skulle vara två. Bjuder på den.

BogesundlandetEfter 20 km löpning var det skönt att ha kokat korv i bilen under tiden. Va? Vad snackar hon om nu? Jo, jag hade kokat upp vatten hemma, hällt över i en termos och innan vi gav oss iväg slängde jag i varmkorvarna i termosen. Medan vi sprang kokades de och väl färdiga kunde vi avnjuta varmkorv i bröd. Det ni! Lyxigt värre.

Kan verkligen rekommendera denna runda. Mitt förändringstips är att parkera i andra ändan av Etapp 1 (Vaxholm), springa till Bogesund slott, sedan ta Stora slottsrundan och därefter tillbaka till bilen via Etapp 1. På det sättet skapas nog en bättre känsla av en runda. Å andra sidan… eftersom det var första gången jag sprang leden, så var det lika stimulerande att springa den fram- som baklänges. Hela världen fick en annan vinkel från olika håll. Älskar äventyrslöpningar!

Nu skall jag ändra i presentationen efter att ha gått igenom den i huvudet! Win-win!

Kvällsfunderingar

Hur kommer det sig att när någon skriver om hur mycket de tränat får kommentarer av typen:

Ta det lugnt!

Du kommer att bränna ut dig!

Ta hand om dig!

Vet vänner som väljer att inte skriva om sin träning på grund av just sådana kommentarer. Personer som annars skulle kunna inspirera andra väljer att träna i tysthet. För att slippa höra/läsa pikar om att sin träning.

Vill vi så gärna bromsa de där personerna för att de faktiskt tränar för hårt? Får då till att börja med fråga oss vad definitionen av att träna ”för hårt” är. I min värld beror träning och dess mängd på målet. Skulle de som satsar på maraton, IM eller liknande inte träna ”hårt” så skulle de definitivt gå sönder när de tävlar. För att klara tuffa lopp behöver vi bygga upp kroppen för det också.

Jämför vi definitionen av ”hård träning” mellan olika atleter skulle vi bli förvånade av hur definitionen skulle skilja sig åt… vissa skulle säga att 5 km, det är BRA, andra att 1 mil är lätt… den tredje, vadå, milen är ju bara uppvärmning? Vad som är mycket skiljer sig åt och är upp till idrott, mål och individ.

Kan det vara så att vi själva gärna skulle vilja vara sådär aktiva men inte orkar och därför tänker: orkar inte jag så kan inte heller den personen orka. Hade jag gjort det där hade jag gått sönder. Eller liknande. Infinner sig då en känsla av att ha gjort en god gärning av att tala om för personen att den behöver tänka på vad denne egentligen gör? Vad är det som triggar beteendet att påpeka detta och vad är det för konsekvens som får beteendet att skriva – eller för all del uttala högt – bromsande kommentarer att fortsätta?

Är det lika OK att skriva kommentaren:

”Du tycker inte att du ligger i soffan för mycket, kanske skulle ta & gå ut och röra lite på dig”? 

I Metro för några veckor sedan stod det om att bilder de flesta reagerar mest negativt på är bland annat träningsbilder (matbilder och sefies var andra negativt sedda kategorier). Är det avundsjuka? Är det för att vi vet att vi är den som är vår största begränsning. Inte något eller någon annan. Vilket gör det svårt att se andra inte vara sin egen begränsning.

Funderingar… nej, nu ut med rovdjuren. Kramen.

Håller stenen i rullning…

Image-1-6… även om det går trögt. Däremellan hinner jag njuta av livet. Helgen som var spenderades bland annat på Alingsås Discgolf-bana, med helt fantastisk natur. Även banan var rolig och jag blev smått kär i hela stället. Kan hända vädret var en starkt bidragande orsak också – svårt att inte bli hög av strålande sol OCH bästa sällskapet. Även hunnit få storspö i badminton av Mikael… tills han spelade med vänstern, då utjämnades oddsen något…

I går råkade jag ta en extratur till gymmet, då jag trodde att jag hade PT-dejt med Andreas. Nope. Var visst i dag. Men, som jag skrev på insta, fick därmed 70 extraminuters cykelträning på grund av feltitten i kalendern – helt gratis. I dag var jag på plats igen och det var grymt. Har inte skrivit så mycket om det, men… det han har hjälpt mig med har varit ovärderligt. Från att ha haft ständigt småont och inte kunnat gå dagen efter längre löpturer kan jag nu med lätthet dra ut på två mils terränglopp och sedan dra ut och dansa natten lång! Kroppen känns betydligt starkare! Var till och med oförskämt fräsch efter badmintonen… – läser Nessie detta lär han lägga upp ett jäkla tempo nästa match… hell yeah!

PT-Andreas är helt enkelt jävligt kunnig och har stenkoll på vad just jag kan utveckla. Nu har jag ett gäng nya recept som skall läggas till, tummen upp! Det var coolt att känna att jag denna gång kunde göra övningar där jag tidigare trillade ihop om jag försökte genomföra dem. Nu var jag både rörligare och starkare, stabilare… oerhört härlig känsla. Har ju känt det själv när jag jobbat igenom programmet, men sjukt gött att få bekräftelse på att det rent konkret har hänt saker.

Nu blir det tärning för att skapa bästa passet framöver!

A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.

Colin Powell

Snablar vilken härlig helg

Image-1-5Händelserik helg! Börjar med att jag får ett samtal av Anna, som bjudit ner Stina för att hålla agilitykurs. Visar sig att SJ strular, doh, och att tåg ställs in på löpande band, den stora frågan: kan Stina, Vincent och Hemi åka med er ner till Borås? Självklart! Toppen att kunna lösa det såhär smidigt. Dessutom värsta bonusen att få ressällskap av Stina – kan väl säga att vi hade lite att prata om både ner och upp…

Tetriskänsla FTW!

Portugal-Sverige avnjöts tillsammans med ett glas rött och choklad. Överhuvudtaget var det väldigt mycket choklad och godis denna helg, allt från chokladkakor till färgglada regnbågstårtor. Till det blev det minimalt med träning. Kände mig helt enkelt sliten efter sista veckan med statistik och träning, tog helt enkelt en träningsfri helg med gott samvete. 🙂 Enda träning jag egentligen genomförde skedde på söndagsmorgonen när det blev off-track i Rya åsar-skogen. Riktig fun run-runda. Ja, dessutom hakade jag på grabbarna och körde en discgolfrunda i söndagssolen. Tog inte personbästa, MEN jäklar vad jag gjorde flera bra (läs långa) kast. Riktigt nöjd! Hoppas det blir lika fint väder nästa helg, skulle vara roligt att ta pb innan årets slut.

Bäst på hela helgen var helt klart de två besöken i elefanthuset där vi hälsade på Karin & Markus samt alla de ”små” grå. Mys pys och massor av gos – doftade elefant så det steg ångor runt oss! Vissa arbetsplatser saknar jag definitivt mer än andra och just Borås Djurpark saknar jag sjukt mycket…

Now, back to the fun stat!