XTERRA – att vända sina tankar

Skrivit om loppet på Runner’s world – men det är något som fattas den rapporten. Mina tankar. Det passar inte in det formatet. men jag vill ju dela med mig, om inte annat för att jag tycker om att skriva av mig. Bearbeta för att återanvända.

 

Ok. För det första. Ni vet redan hur jag bollade tankarna häromdagen. Skall jag verkligen köra olympisk distans så oförberedd? Mitt träningsupplägg har på pappret varit fenomenalt. I verkligeheten stöp hela upplägget. Livet kom emellan – ett äventyr jag inte kunde tacka nej till. Bara att hoppa på och … ja, så blev uppladdningen till XTERRA som den blev. Inte helt katastrof, men inte som jag ville.

För det andra. *censur* för mitt *censur* revben. Läkte och blev sämre. Läste på – inga problem att köra på, så länge det inte gör allt för ont. Tvärtom, bra att träna. Men… varsamt. I efterhand påverkade det mer än jag trodde.

Okej, tankar. Innan loppet funderade jag på att ringa Em. Ville vinna. Ville sätta bra tider. Ville såååå mycket. Men. Visste någonstans att det fanns inte i mig nu. Det skulle handla om att ta sig runt. Är det ok? Är det verkligen OK att ställa sig på en startlinje och bara känna ”jag vill ta mig runt”. Tänkte på vad Em skulle sagt till mig. Klart det är. Det är en vinst i sig själv att tävla mot sig själv. Det vet jag ju. Check. Nu kör vi!

Simningen (1500 m) var behaglig. Helt klart för behaglig. Betydligt lugnare än träning och det behöver jag tänka på nästa gång. Pressa. Nu tänkte jag på teknik. Andning. Solen. Färg på mössorna. Bojarna. Hur fantastisk jag är på att navigera, raka linjer. Så enkelt. Knappt trött när jag sprang till cyklen = pressa bättre nästa gång.

Cyklingen (30 km). Jag var grym. På riktigt. Passet med Agneta veckan innan hade gjort nytta och nu vågade jag ännu mer. Grease theme-song ”Summer lovi’n” på repeat i huvudet. Kärlek. Ja, det är kärlek jag tänker när jag hör den. Min kärlek. Glädje. Solen. Värmen. Trycket i pedalerna. Fy fan vad jag är lycklig! Just nu, i detta nu och i livet nu. Modet. Styrkan. Orken. Fick springa bredvid cykeln vissa partier, men… det är en träningssak. Nästa gång. Mycket nästa gång nu.

Just ja. Vurpa i hög fart gör mindre ont än i låg fart. Det ni!

Löpningen (10 km). Väl recenserad i RW-bloggen. Alltså, på riktigt. Bland det värsta, jobbighetsmässigt sätt, jag tagit mig för. Ville bara bryta. Ingen idé att fortsätta. Det här är INTE roligt. Smärta. Andning. Tog emot. Ville lägga mig ner.

Plötsligt bara släppte det. Blev som en metafor för livet de där 10 km. Det tar emot, och det riktigt hårt ibland, men plötsligt bara släpper det och du kan ta dig framåt. Ibland lite långsammare, ibland väldigt snabbt! Jag älskar utförslöpning, stenar och rötter. Ge mig mer! Tankar allt från ”vad har du här att göra” till ”alltså seriöst, fattar du vad häftig du är!” Älskar min hjärna.

Vill egentligen bara anmäla mig genast till nästa lopp, men… kan inte den där helgen det går i Danmark. Men oj vad jag vill ut i skogen. Men, bestämt mig för att vila revbenet ett par dagar nu. Har ju lopp redan nästa vecka. Då med min kompanjon och vän Elin. Åh vad vi längtar!! Medan jag läker kör vi agility och vallning så att det står härliga till, rovdjuren och jag.

Finalloppet, 19 km

I början av veckan kläckte Elin idén om att vi skulle köra Finalloppet denna lördag, ett terränglopp på 19 km i Skatåsen, Göteborg. Något tveksamt sa jag ok, förutsatt att höften skulle hålla kommande träningar. Först körde vi en mil, den höll. Dagen efter en mil till, den höll. Igår körde vi mycket lugna 5km, den höll… Var ändå tveksam in i det sista – kvart i 11 i morse velade jag fortfarande. Kanske en sak att springa 10 km, men… 19 km! Har liksom aldrig sprungit så långt i ett svep. Äsch…

Du ångrar bara det du aldrig gjorde.

Sagt och gjort, iväg kom vi. Redan i bilen hade vi gjort upp vår plan; Elin skulle ta täten och köra sitt race, bestämma tempo och jag skulle haka på så länge jag kunde. Målet var under 1h 45 min. Inget snack. Bara springa.

Ska jag vara ärlig? För min del kändes det hela galet, men… det är ju bara att kötta på och lita på att det skulle gå. Skulle verkligen göra allt för att kunna haka på Elin så länge det bara gick. La mig därför stadigt snett bakom Elin från start och fokuserade på att inte tappa greppet om henne.

Första 6 km rullade på. Tempot var betydligt högre än jag brukar ha när jag springer ensam, men det kändes OK. Sedan blev det motigt. Riktigt sjukt motigt… 7 – 8 – 9 km var ren plåga. Fick verkligen jobba varje steg för att bibehålla greppet om Elin, som stadigt malde på. Själv fokuserade jag enbart på att 10 km snart var avverkat, det SKA jag klara. Det har jag ju gjort förr…

Sedan kom räddningen!

Vägen svängde uppåt, in i skogen! Förstår ni glädjen jag kände när rötterna började dyka upp. Gyttjan, Spångarna. Stenhällarna. Plötsligt fick vi trixa, mixa och klättra för att ta oss fram och hela min kropp bara jublade av glädje. Det är precis den här terrängen vi älskar – det här var våra domäner! Andningen blev lättare, steget stadigare och kilometer efter kilometer swoschade förbi. Plötsligt står det 16 km – 17 km och tillslut 18 km. En kilometer kvar till mållinjen.

Under hela denna tid låg Elin stadigt framför och vi malde verkligen på som två parhästar. Alltså, känslan att köra såhär ihop är verkligen speciell. Under Ångaloppet pratade vi ju en hel del. Denna gång var vi i stort sett tysta – ja utom den gången jag var tvungen att påpeka vilket jäkla russ hon var i terrängen. Tanken var inte att springa ihop hela vägen, men det gick. På riktigt.

Sista kilometern hann vi ifatt en tjej, och när vi kom tillräckligt nära körde vi allt vi hade och kom om. Då la tjejen in en extra växel och kom om oss – respektlöst och imponerande fort. Vi köttade allt vi hade, och … sida vid sida korsade vi mållinjen! Så sjukt jäkla häftigt! Tanken var inte att köra in i mål ihop, det var ren jäkla fantastisk bonus. Att jaga ihop och nå målet (läs bytet) ihop är en upplevelse.

Väl i mål visste jag knappt vad jag hette. En funktionär knackade mig på axeln och undrade skämtsamt om jag visste var jag var. ”Nää” blev mitt svar och han skrockade att jag typ var i Stockholm. ”Bra där, det är där jag bor”. Vi vinglade iväg till bananerna och vattnet, precis vad vi behövde. När vi senare kollade tiden visade sig att vi hade kommit in på 1h 36 minuter och 19 sekunder (5.04 min/km). Snacka om att vi slog vårt uppsatta mål, tillsammans. Coolt!

Tankar under loppet: om vi bortser från de där äckel-kilometrarna där jag mest ville hitta snabbaste vägen tillbaka till Skatåsen, så tänkte jag mycket på just hur tryggt det är att springa såhär ihop. Det är en styrka. Vi sa ingenting. Tystnad. Ändå fanns vi där för varandra för varje steg. Tryckte på. Drog med. Det var häftigt. Vi gav varandra styrka. Många som vi sprang om sa just det: shit vad starka ni ser ut! Det är vi också.

Synergieffekt FTW!

 Hur mår kroppen då? Oförskämt bra – nu ut och dansa!

Barmarks SM 2013: dag 3 ”The story”

Ni vet ju redan hur det har gått, men vill för min egen del återge dagen för att kunna njuta av den ytterligare. En av anledningarna jag tycker om att blogga – att kunna gå tillbaka, se på bilderna, läsa texten och återuppleva det fantastiska.

Vaknade en timme innan larmet gick. Höften kändes bra och jag hade fått sova hela natten. Tog med hundarna i Noras Stadsskog, fanns en uppmärkt 3-kmslinga. Självklart(…) gick vi fel någonstans, och hamnade helt åt helsike i skogen. Men, vi hittade tillbaka till huset, och både rovdjuren och jag hade fått en ordentlig rastning. Med tanke på att vi kom ut tidigare än beräknat gjorde det verkligen inget att morgonturen tog betydligt längre tid än beräknat. Bara skönt.

Idag var det jakt som gällde. Ville ha fokus framåt, inte bakåt, trots att jag visste att Ramona bara var sekunderna efter oss. Hade också pratat med Ubbe om att ha målet att gå under 12 min (banan var ca 3 km, står 2,7 km men näe, stämmer inte med RunKeeper och tiderna de andra satte). Under intervallerna i Borås i somras låg jag på 4min/km tempo i 5 minuter, och det utan Bat. Målet var att upprepa det i knappt 12 min denna andra dag – Bat gör ju faktiskt en hel del (Tid dag 1: 12.21).

Make every step count! Lika bra att gå ut hårt för att se hur länge det skulle hålla – det var Mikael som sa det innan Kretsloppet, men det gick ju som det gick, dags för revansch! Iväg kom vi, alltså… vilken Fladdermus han är Bat! Sjukt fokuserad i starten, inte ett ljud, sedan bara kör han. Som jag skrev ävenefter första rundan, teamkänslan var helt fantastisk! Denna gång passerade vi inga hundar förrän den sista kilometern, men liksom tidigare fanns det inte tillstymmelse till att bry sig om dem – trots att den ena hunden vi passerade ville komma fram och ”hälsa”. FU sa Bat och drog hårdare.

Denna dag hade jag metallsmak i munnen och verkligen kände hur det brände i varje steg.

Hade även bestämt mig för olika tankar under olika delar av loppet. När jag kom till nedförbackarna tänkte jag på Emelie Forsberg som flyger nedför backarna. Egentligen livsfarligt med en Bat runt midjan, men han älskade det. Jag hade skräckblandad förtjusning. Minsta felsteg och jag hade nog skrapat upp hela mig… Lät benen bara släppa och lita på att min balans skulle se till att fötterna landade rätt för varje steg. Och att ingen sten skulle rulla åt sidan… På den långa raksträckan tänkte jag på när Mikael och jag kappade runt Kype i somras, då jag fick ta i tills det svartnade för ögognen för att ens ha en suck att haka på honom. Uppför fokuserade jag på Elins tassande steg under Ångaloppet. Kan väl säga att jag också tänkte en del andra tankar just i Oslobacken (den enda egentliga jobbiga backen), men vilka de tankarna var censurerar jag. Kan väl säga att frustration kan vara en riktigt bra drivkraft att ta till ibland. Men, förutom i den backen var jag positiv och fokuserade på att jag var ute i spåret med världens finaste och att vi var på väg framåt mot mål i ett jäkla tempo. Gillar att leka med tankar och tycker om att i förväg ha gått igenom vad jag skall foksuera på under olika delar. Känns tryggt.

Innan upploppet passerade vi Marlene och Folke som hakade på. På upploppet hör jag hur tjejerna ropade och hejade. Det lyfte oss och vi satte in ytterliagre spurtmode – att spurta kan vara bland det allra bästasom finns. Behöll det tio meter efter målgång med tanken: vi skall fortsätta att ha fart genom hela tidtagningen! När vi stannade upp var jag helt yr och fullkomligt nöjd med vår prestation – vi hade absolut inte ett uns till att ge! Bästa känslan! Tiden? 11.58. Hell yeah! Förbättring med 23 sekunder. Glädje!

Måste bara inflika det som hände på prisutdelningen och som jag fortfarande garvar åt. Kan ni gissa hur de ropade upp Bat och mig när vi skulle ta emot bronsmedaljen? Märk väl, jag är född i de norrländska skogarna och uppvuxen på västkusten… att då bli uppropad till:

…och på tredje plats har vi en riktigt storstadstjej från Liiidingöööö!!!

Jupp, en riktig storstadstjej. Det är jag det. Humor på högsta nivå. Kanske dags att börja inse vad jag har blivt.

Förutom det individuella loppet hade vi i SBK Stockholms avd. anmält ett stafettlag: Helena S (kick), Helena D (bike) och jag med Ozz (löpning).

Hur det gick? Alltså… vi kom ganska rejält sist. Och anledningen var för att Ozz och jag var sist i mål i första löpsträckan. Mina ben var helt slut, orkade inte trycka på, och Ozz tycker det är roligt att springa men drar inte särskilt mycket. Dessutom fick vi ett s.k. bajsstop redan  i första kurvan – masstart med alla andra hundar är ganska upphetsande och då behövde hon släppa lite på trycket.

 Lycka är att vara en hund och kunna sätta sig var som helst, till och med mitt i banan.

Redan där hamnade vi rejält på efterkälken. Växlingen gick katastrof den också. Just där och då kändes allt lite som ett skämt för min del. MEN ni ser på bilden, sprang med ett leende med min galna djungelkatt (som större delen av sträckan skuttade runt med en pinne). Båda Helenorna gjorde fina rundor, och satsade trots att de fick starta sist i respektive sträcka. STRONGT GJORT!

Måste ju också ge en stor eloge till Sveriges BÄSTA hejarklack och sammansvetsade gäng: HU-gänget från Stockholm! Vilka jäkla brudar ni är, grymmast! 😀

Avslutningsvis minns ni kanske att jag skrev att jag inte kunnat springa sista månaden – sedan Kretsloppet, men OJ vad jag har simmat istället! Vilket märktes, hade en helt annan lungkapacitet än tidigare. Är därför riktigt nöjd med hur min kropp höll ihop det hela och väldigt nöjd med träningsupplägget, just med tanke på att jag inte kunnat springa. Gjorde det bästa möjliga av situationen. Men nu, nu ska jag börja springa igen!!

Dagens bloggfoton är tagna av  Matilda Gabrielsson

Kretsloppet Borås

Till att börja med: känsliga läsare varnas.

Sprungit 10 km Kretslopp i Borås idag. Kom in på tiden 50.36. Målet var sub 50 och då närmare 45. Tycker inte om att skylla ifrån mig, men… efter 4 km var jag inte så tuff längre.

Innan loppet var det så lång kö till toaletterna att jag skippade det. Skulle inte ha gjort det. Som rutinerad hundförare borde jag verkligen veta vikten av en välrastad kropp. Nu brakade magen ihop fullständigt efter 4 km, och att försöka öka eller bibehålla farten var inte ens att tänka på.

Hade fram till dess ett tempo som hade gett en sub 45 min – får leva på det lilla.

Dagens mantra handlade därför om att klara en kilometer i taget och när 8 km skylten visade sig byttes mantrat till: ”snart får jag skita, snart får jag skita, snart får jag skita”.

I mål var jag riktigt besviken. Inte andfådd. Fräsch kropp – inga känningar av benhinnorna under loppet innebar stor lycka för min del. Pigg. Men. Vi snackar panik!!! Grabbade en banan och en juice, och tog mig snabbt bort till toaletterna.

Nu såhär i efterhand är jag nöjd. Under rådande omständigheter hade jag inte kunnat prestera bättre. Fanns inte en suck att jag hade kunnat ändra tempot. Istället glad att jag lyckades genomföra loppet och ändå få den tiden jag fick.

Behöver jag säga att jag vill ha revansch!

Lidingö triathlon (sprint)

Efter Rådasjö prova-på-debuten var det nu dags för årets stora mål. När jag simmade med Daniel där den 25 januari var mitt mål att klara av att starta Lidingö triathlon och överleva den 850m långa simningen, som då kändes oerhört lång.

Simning: jag kände mig riktigt kaxig innan. Efter all simning i sommar kände jag att om det är något element som jag kommer hantera bra så är det simningen. Riktigt så blev det inte. Elin och jag pratade om vikten av att simmaupp innan start, ändå… ändå (förbannar mig själv) så gör jag det inte. Starten går och de först 400m var ett h-vete. Det var inte kul. Alls. Frustrationen att ingenting stämde var stor. Men, jag bestämde mig för att det.ska.gå. Plötsligt lättade tekniken upp och jag kände hur jag fick flow. Andningen blev lättare och plötsligt var jag uppe ur vattnet. Åh vad jag ville starta om just då, men det vara bara att fokusera på nästa del.

Växlingen gick snabbt och bra – fast jag hade inte tid att sätta på mig handskar, vilket syntes i mina händer efteråt. Just ja, fick tips att använda barnolja på anklar och underarmar och oj vad snabbt det gick att ta av sig våtdräkten. Swooop!

Cykling: det här är ju det jag tränat minst, så jag satsade på att jobba på hela vägen utan något konkret mål. Var ensam första varvet, ingen bakom eller framför (ja, förutom snabba killar som swooshade förbi, de hade startat 10 min tidigare än oss). Plötsligt på andra varvet (mil två) började det dyka upp tjejer framför mig och DÅ kom tändningen!

Har ju mitt mentala mantra ”I’m the machine” men plötsligt gick jag över till att tänka på hur Bat och Ozz springer jäms med cykeln i skogen. Hur vi är en flock på jakt. Känslan att cykla med dem är fantastisk och just där och då kände jag det; känslan av att vara ett rovdjur på jakt, och oj vad jag ville jaga! Snart hade jag passerat ett tiotal tjejer. Kan väl också tillägga att jag vann en del tid i backarna genom att vara drumdristig, kände hur cykeln krängde vid ett par tillfällen. Är väldigt tacksam för min balans att jag inte for iväg in bland träden i rullgruset…

Växlingen till löpningen gick fort eftersom jag inte bytte skor.

Löpning: 1 min långsammare än Råda, kändes som att det gick fortare. Å andra sedan var det mer kuperat denna gång. Blev både passerad och passerade ett par personer. Fick till löpningen på sutet och kunde öka. Bästa känslan var upploppet, en brant uppförsbacke där jag tog sikte på att vinna över en kille. Hörde hur folk började ropa ”Du i svart nu får du spurta annars tar bruden dig!!” Oj vad vi spurtade! Vi kom i mål lika – och jag uppnådde den där känslan av att ha gett allt där på slutet. Skönt.

Hjälpte till att plocka undan vilket innebar att mitt dåliga samvete för rovdjuren försvann, i två timmar knatade vi runt i skogen och plockade snitslar. Perfekt nedgång för min del och härligt för dem att få rusa av sig – Win-win!

Då var ytterligare ett av årets mål avprickat. 

 

Ångaloppet*2: we are the machines!

ÄNTLIGEN får jag blogga om en av årets absolut roligaste helger! Det var väldigt länge sedan jag skrattat så mycket och känt sådan eufori…

Det hela började för sex veckor sedan då Jessicka och jag chattade om eventuella simtävlingar att ställa upp i. Slutade med att vi anmälde till swimrun-tävlingen Ångaloppet Sprint (9 km löpning och 1 km simning). Vi hade velat starta den ”riktiga” men platserna var slut. Träningen påbörjades för laget ”Bananis bönor”.

Torsdagen samma vecka som loppet skulle köras simmar jag med Elin. Även Jonas var med och efter Elin och jag simmat  Almenäsudden fram och tillbaka började vi tre snacka om Ångaloppet  (2 mil löpning och 2 km simning), hur synd det var att det inte blivit den långa sträckan och plötsligt hette det ”Klart att ni två skall vara med i Ångaloppet!!” Sagt och gjort, plötsligt var laget ”Colting Coaching” efteranmält. Bara sådär.

Men ett lopp och en dag i taget.

Lördag: Ångaloppet sprint

Starten var kl.16, men utanför Nyköping så det blev att vi åkte innan lunch. Väl framme gick det undan och snart stod vi på startlinjen, PANG! Alltså… vad kan jag säga. Terrängen skrek EM!! (och Jo) Det är off track, det är klippor, det är gyttja och näckrosor. Det är helt enkelt fullkomligt underbart!

Avverkade och ostädade kalhyggen där det gällde att hoppa från stock till stock. Kom till ett dike, jag hinner tänka ”tss… vem hoppar när man kan springa igenom!?” när det visar sig att det är ett meterdjupt gyttje/kobajsdike… gick ner till midjan i skiten. Mysigt. Men vad sjutton, vi simmade ju mellan varven så det mesta var snart borta. Det mesta… Vidare, näckrosor som fastnade runt våra armar och ben. Kan meddela att besvikelsen var enorm när det visade sig att bräckt vatten smakar just bräckt, dvs osalt… hade sett fram emot sjukt salt västkustvatten. Kunde räknat ut det själv, men… i alla fall!

Off-track är det bästa som finns.

Kvällen blev helt klart lyckad och Jessicka och jag hade roligt! Kom i mål på 1h 55 min.

Söndag: Ångaloppet

Till saken hör att Elin är min barndomsvän, från dagis. Vilket gör det här loppet/dagen speciell för min del. Vi snackar 5 år gamla när vi började leka med plasthundar och tittade på Silver Fang. Började på ridskolan tillsammans för att sedan i tjogoårsåldern skaffa egna hundar… börja tävla agility. Att få springa det här loppet med Elin var som att ”komma hem” – som att köra Piraya på agilitybanan. Flow. Det klaffade. Som F-N.

Vi körde upp tillsammans med Josef och Jani (Jani, som för övrigt blev en IronMan igår, så sjukt jäkla imponerande!! GRATTIS!!) som också fått efteranmäla. Stämningen i bilen var urskön. Allt vi pratade om passar inte i bloggen… men, stress kan nog få en att prata om det mesta. Ångest är ångest. Jaa… förväntan darrade i luften.

Framme fixade och donade vi snabbt. Vi hade inte så mycket tid fram till start om vi uttrycker det milt – om nu någon är uppmärksam märker ni att jag åkte fram och tillbaka till Nyköping från Borås två dagar i rad, där vi var hemma 23 lördagskväll och åkte 6.45 söndagmorgon. Men jag tycker att resa med ”laget” betyder mycket för stämningen, och köra/åka bil är ju en av mina hobbys. Valet att åka emellan mot att hitta boende var lätt. Sova kunde jag göra på måndagen.

PANG! Starten gick och iväg for vi. Växlade att dra. I simningen flög vi i och varenda gång vi nådde andra sidan var vi där samtidigt. Coolt! Synkat.

Havssträckan var längre denna dag, såklart, och det var vissa klippor som var helt galet hala och… ja, galet att både ta sig upp och ner (älskar för övrigt mina Inov-8 – kände mig som en gecko som kilade fram, smack satt jag fast i underlaget. Perfekta och lätta att simma med). Väl i vattnet var det en naturfilm som utspelade sig under ytan. Förstå vad häftigt med klart vatten där algskogarna svajar under en. Vi snackar en naturupplevelse utöver det vanliga.

Under loppet skrattade vi mycket och… ja, pratade (bubblade…) om hur sjukt jäkla roligt vi hade, hur underbart det var att få köra järnet i skogen och hur galet detta måste tes för den oinvigde. Några killar som vi skuttade(…) förbi flämtade ”hur orkar ni” – skrattande svarade vi

Cause we are the machines!

Vi snackar synergieffekt när den är som allra störst.

Den här filmen togs när det var 3km kvar… vi var lyriska och ville aldrig att loppet skulle ta slut. 

Väl i mål kunde jag knappt gå, mina höftböjare var helt kaputt. Shit vad ont det gjorde den sista kilometern, men… då ropade Elin uppmuntrande

Det ska göra ont Eva! Du ska inte kunna stå när vi kommer i mål.

Det ska göra O N T!

Hur gick det då? Vi körde hårt och hamnade på 4:e plats på tiden 3h 11 min. För grabbarna gick det också undan (2h 50 min) och om stämningen var bra upp var den ännu högre hem.

Vet ni vad mer… min vinnarinstinkt vaknade till liv. Skall ta det i ett annat inlägg. Men denna helg var precis vad jag behövde just nu.

Sitter med ett stort leende nu – tror att det lyser igenom bilderna och orden