Barmarks SM 2011

Wow, vilken upplevelse! Ni förstår väl av tidigare inlägg och av inlägg på facebook att jag är helt lyrisk, och det med rätta! Stort TACK redan nu till Marlene som ”lurade” in mig på detta. 🙂 En stor anledning till den positiva känslan är också all vi träffade, som var enormt trevliga. vi kände oss verkligen välkomna, trots att vi hade noll koll på det mesta…

Vi åkte under fredagseftermiddagen neråt mot Nybro, en nätt resa på 42 mil sett ur klubben ”vi som kör långt” ordförandes ögon (snart bär det ju av till Jokkmokk). Vi kom fram lagom till att hinna gå banan ett varv och veterinärbesiktiga Ozelot. Det märktes redan här att jag var ny i sporten då en av mina allra första frågor var: får man ta med sig hunden på banvandringen? Euhm… ja, det fick man. 😉 Det var en trevlig slinga på 2,6 km med både uppför och nedförsbackar, precis vad jag önskade.

Efter promenaden åkte vi till vårt rum på Hälleberga Bed & Breakfast, hur mysigt som helst! Väldigt vänliga människor som ägde och drev ställt. Kan definitivt rekommendera det boendet om man har hund. Där slocknade vi tidigt.

Överallt i skogen runt parkeringen satt hundar och väntade spänt på att få komma igång.

Lördag morgon och dags för debut i Cani-cross! Oj vad jag är en rookie inom draghundsport… kan ju ta det där med att ha en hund som drar vid ett annat tillfälle, men min utrustning, den sög! Under all kritik. Borde egentligen börja med att ta kort på mina silvertejpade skor (cred för att jag i alla fall använde svart silvertejp), men att använda dem var ändå ett frivilligt val på grund av mina problemfötter, men mina byxor och midjebälte… man lär sig av sina misstag.

Är du redo är jag redo – du och jag nu!

Det jag lärde mig under första loppet var att ha benremmar! Vet ni vad som händer om man inte har benremmar? Jo, man tappar byxorna och midjebältet lägger sig runt magen istället för höfterna. Asjobbigt att fokusera på att springa samtidigt som man drar upp byxorna och försöker dra ner bältet. DÅLIG kombination!

Jag älskar att spurta! Det är min styrka.

Trots missen med utrustningen pinnade vi på bra och kom i mål med andra bästa tid, knappa 3 sek före Linda med agilitytaxen Inka. Shit vad spännande det skulle bli inför dag 2 då andra loppet skulle gå av stapeln. Definitivt inget läge att luta sig tillbaka.

Se så glad jag är över mitt lottpris! Vi vann en t-shirt med ordet Draghund på, snygg!

Resten av dagen spenderade vi genom att umgås med Hedvig och Pascal, kika på andra ekipage och jag beklaga mig över min utrustning. Då, då kom min räddande ängel Malin Granqvist, vår bilgranne. Hon lånade mig både byxor och midjebälte med benremmar! Så jäkla supergulligt! Kan inte säga TACK nog ofta! Det skulle helt klart bli min räddning!

Alla sorters hundar och förare.

Kvällen blev tidig. Redan kl. 19.40 hade vi sett klart filmen (Harry Potter), Simon hade masserat mig och jag masserat Ozzkan. Det blev helt enkelt så att vi slocknade tidigt. Vi var trötta.

Oh yeah! Redan mer fokus framåt – nu jäklar tar vi dem!

Söndag och finaldag. Samma bana – ny utrustning, nu jäklar! Denna gång var det 30 sekunder mellan oss startande, vilket medförde att Ozz kunde ladda mer fokuserat framåt. Iväg kom vi och redan efter en 800 m var vi ikapp ett ekipage från en tidigare klass och den omkörningen fick igång Ozz draglust, yes! Hon drog det bästa hon någonsin gjort i drygt 1 km. Känslan var fantastisk! På mitten kände jag att tröttheten komma, men tänkte framåt. Vid ETT tillfälle hörde jag något bakom mig, men slog genast bort tanken: Skärp dig EM, vad är det du säger när du snackar tävlingspsykologi – fokusera på vad du kan göra, tänk framåt, jaga! De tankarna gav mig nya krafter!

Plötsligt kom ett ekipage ikapp mig, visade sig vara ledaren ur klassen som startade efter oss (skall försöka göra ett inlägg om de olika klasserna vid ett annat tillfälle). Hon ropade ”ur spår” jag svarade ”OK”, om oss kom hon och med ett synligt ekipage att jaga fick vi återigen upp tempot och kunde spurta med full kraft in mot mål! BÄNK! BÄÄÄÄNK! BÄÄNK!!!

Wohooo!! Äntligen mål – vet knappt vad jag heter här. Allt jag är fokuserad på är att ta oss ner till stenen, preppad med hundmat till världens bästa Ozz!

Våra upplopp tror jag få någonsin kommer att glömma. Ozz drar inte superbra, det är något vi verkligen skall jobba med för att få ner tiderna, och för att få hjälp sista biten använde jag vår hemliga signal: BÄNK! Ozz absoluta favoritsignal! Tjohoo sa hon och körde järnet och fick mig att länga stegen ytterligare. Älskade tok-Ozzkan!

Väl i mål hade vi noll koll på tiden. Skulle det räcka till medalj? Skulle det räcka hela vägen till silver? Spänningen var olidlig. Oavsett resultat. Andra varvet var jag mer än nöjd. Både Ozz och jag hade den attityd som jag föreställt mig. Bland annat drog hon större delen av varvet betydligt bättre än någonsin, och det hjälper massor, såklart. Själv… ja, jag är nöjd med min prestation. Jag jobbade igenom tröttheten, fokuserade framåt – jagade och kände mig positiv!

Sugna på att springa mer jagade Hedvig och jag med hjälp av Marlene upp Jörgen Pålsson, som gärna sprang ett varv extra på 1,5 km. Nu var det stafett som gällde! Eftersom deltagarna i laget behöver tillhöra samma klubb för att räknas fick vi starta utom tävlan, men vad sjutton gör det när det roligaste är att få springa mer! Denna gång valde jag Charlie, för att han också skulle få ha kul under helgen.

Masstart! Kolla in Charlie stil...

Kan väl enkelt säga att dessa 1,5 km kändes betydligt längre än de 2,6 km jag tidigare sprungit under dagen. Shit vad jag hade tagit ut mig. Charlie, han förstod inte riktigt grejen till en början, men så plötsligt kände jag hur hela han fattade! Det var som när en häst plötsligt formar sig och du känner hur den välver sig under dig. Charlie spetsade öronen och bara fokuserade framåt – underbara lillkillen!

Charlie tyckte verkligen om detta!

I mål kom laget med sjunde bästa tid, och det tycker vi inte var illa pinkat. Kul var det och jag hoppas verkligen vi kan vara med i ett officiellt lag nästa år: känn pressen medlemmar i SAgK!

Lagnamn? FORTARE! såklart...

Slutligen var det dags för prisutdelning, hurrarop och ta i hand. På vår pall fann vi en schnauzer, en djungelkatt och en tax! Snacka om salig blandning av hundraser – härligt! Med oss hem fick vi en silvermedalj som snart hänger i Tumlaren, en säck Robur hundfoder (någon som vill köpa?) och SM diplom med tillhörande SM plakett. Minnen för livet.

Prisutdelning

Den här upplevelsen har varit fullkomligt fantastisk, och som jag tidigare skrivit så längtar jag till nästa gång vi står där på startlinjen. Nu är barmarkssäsongen slut och snösäsongen tar snart vid. Ska jag köpa skidor eller cykel? Det är min största fråga just nu. Mest sugen är jag på cykel, men det är långt till nästa säsong. Får väl se vad som händer. Vad jag vet, det är att barmark, det kommer vi definitivt att tävla i igen! We are in love!

Vi gjorde det!