1-årsdagen och triathlondebut

20130730-075438.jpg

<a

Igår fyllde Bat 1 år. Shit vad tiden går fort, som Chris skrev. Han var ju nyss bara en liten bulle. Det är han inte nu, nu är han en liten sparris. Pytte för att vara bc och än mindre för att vara bc-hanne – alldeles perfekt liten kille. Snäll är han också, och går med lätthet ihop med mammas flockar – vare sig det är hanar eller tikar. Guldhjärta!

Igår var även debut för min del när det gäller triathlon. Prova-på i Råda, tävlingsträning sprintdistans: 750m simning, 20km cykel och 5km löpning. Var Jani som i lördags kläckte idén och tyckte jag kunde haka på. Tänkte att jag iaf kunde ta kortdistansen, men det tyckte J var alldeles för *censur* så då fick det väl bli sprint.

Verkligen ett härligt gäng på plats, och alla runtomkring var glada och pratiga. Stämningen var på topp. Kan även nämna redan nu vilket pepp det var mör jag körde: ser bra ut! Kom igen nu, snart är du framme, fan du ser inte ens trött ut! Pepp överallt. Härlig stämning!

Hur gick det då?

Simning: detta var jag helt klart mest nervös inför. Masstart. Armar och ben som fäktar. Risken att tryckas ner. Att jag dessutom precis börjat köra utan näsklämma var också ett orosmonent tillsammans med minnet från den gången med C där jag inte alls fick till simningen.

Allt var obefogat, jag höll min plan, min sida och mitt lugn och det kändes fint när jag steg ur vattnet. Nu kändes allt vunnet och jag bestämde mig för att njuta allt jag kunde av resterande kvällen.

Cykel: ut på cykel! De flesta hade racer eller tempo, Puman är en MTB – rullar sådär halvbra på asfalt om vi uttrycker det milt. Men framåt gick det och snart hade jag kört de obligatoriska fem varven.

Under cyklingen kände jag mig glad och stark. Det var roligt. Jag var äntligen här.

Löpning: under första varvet insåg jag att jag troligen låg sist. Första tanken var besvikelse. Är jag verkligen så långsam? F-n då. Men så tänkte jag, någon måste komma sist också, och oavsett vad har jag haft roligt hittills så tänker jag ta mig tusan se till att ha kul sista biten också.

Solen sken in i ögonen som den där kvällen i vattnet med C. Fokuserade på det en del och att jag sprang lätt – trots att vaderna krampade en del hängde andningen med fint. Lyckades vända de flesta av de negativa tankarna (all besvikelse försvann inte) och njöt av att få köra under dessa förhållandena – fortsätta köra för min egen del. Grymmaste träningspssset! Sista vändningen innan mål ökade jag och gjorde en spurt i sista uppförsbacken. Det kändes fint!

I mål väntade J och hans vän med känslan av att ha velat spy när de kom i mål – de hade kört riktigt bra. Den känslan av illamående hade inte jag. Uppenbarligen hade jag inte tagit ut mig max. Fast, å andra sidan hade jag på så vis fått mersmak – och det kan vara bra inför kommande lopp. Men nästa gång…

Blir hur lång rapport som helst ju. Måste väl dock också skriva att medan vi satt där kom sista person i mål, så helt sist var jag inte. Vad det nu spelar för roll!?

Nästa gång? Snart. Två veckor till swimrun Ångaloppet sprint med Jessicka. Skall bara testa att simma med skor också. Men nu kan jag ju simma utan näsklämma – då klara jag allt!

Kvällens mantra: åh vad jag är bra. Åh vad jag är stark. Åh vad jag har roligt. Med solen i ögonen. 😀

3 thoughts on “1-årsdagen och triathlondebut

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s